03. Fredagsintervju: Josephine Ljunggren.


Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.


Josephine heter jag, 31 år gammal född och uppvuxen på Gotland men bor sedan flera år med sambo i Stockholm. Jag jobbar med marknadsföring, tycker om att resa, träna och såklart umgås med mina vänner.


Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?


Jag har alltid haft mycket ångest. Jag tror den startade och grundar sig i prestationsångest som utvecklats och där ångestkänslan idag appliceras på det mesta. 2011 var första gången jag hade en riktig panikångestattack till följd av en jobbig period med relationer i min närhet.


Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.


Ja, 2016 var jag både utmattad och nedbruten på min dåvarande arbetsplats och panikångesten och den totala tröttheten tog över. Då uppsökte jag min vårdcentral som hjälpte mig med sjukskrivning för panikångest och depression samt akutsamtal med terapeut. Jag blev vid flertalet gånger erbjuden ångestdämpande medicin som jag tackade nej till. Senare bad jag själv om ångestdämpande hos min husläkare som känner till min historia och själv erbjudit mig det tidigare. Dessa tar jag ännu vid behov.


Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?


Det är så olika beroende på vem du är och vad du lider av men jag tror att det är viktigt att reda ut vad måendet grundar sig i.

Att våga ta hjälp till det, möta det och jobba med det. Prata om det.


Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?


Under en period kunde jag inte åka tunnelbana, vara bland för mycket folk eller flyga. Det var då jag förstod att jag var slav under min egen ångest, att jag undvek att göra saker jag tycker om pga av att jag inte kunde ta mig dit för att jag fick panikångest på tunnelbanan.

Det motiverar mig att jobba mot min ångest gällande sånna situationer, att inte bli slav under den igen och ta den kontroll jag kan. Alldeles nyss bokade jag en resa till Indien dit jag åker själv, det skrämmer skiten ur mig men det skrämmer mig ännu mer att inte göra det pga min ångest. Samt att jag vill vara glad och må bra.


Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?


Jag tror att det än idag finns en så stor omedvetenhet kring ämnet, att det är läskigt att man för det mesta inte ser sjukdomen och att man inte förstår hur många som faktiskt mår dåligt eller hur man ska möta dem.


Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.


Jag anser att det är bland det viktigaste vi måste göra! Vi måste utbilda, utvecklas och låta alla drabbade veta att det finns hjälp att få. Att man inte är ensam och att man kan bli frisk.

Ju mer belysta vi alla blir ju mer krav ställs det på politiker och sjukvård. Vi måste prata, prata, prata om det!

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.