07. Fredagsintervju: Gustaf Jernberg.


Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.


Jag heter Gustaf Jernberg, är 28 år gammal och jobbar som gruppchef i en bildproduktion. Jag gillar tulpaner, abstrakt konst och böcker. Har en podd med Clara Henry som heter Konsten att vara där man kan lära känna mig lite bättre!


Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?


Massor! Jag har GAD och en hel del depressiva perioder att underhålla mig med. Tidigare har jag haft social fobi, torgskräck och lite annat smått och gott.


Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.


Jag har haft blandade erfarenheter av vården och dessvärre mest negativa upplevelser. Första gången jag sökte hjälp var i 18-årsåldern, då ville läkarna gärna slänga mediciner på mig utan samtalsterapi eller uppföljning. Så fortsatte det i några år och nästan varje läkarbesök kändes fel i magen, som att de inte lyssnade på mig. Ju äldre jag blir, desto lättare är det att ställa krav. Rimligtvis borde det inte behövas – man ska kunna söka hjälp och få lägga sig i vårdens händer, inte projektleda hela skiten själv. Men det blir lättare med åren.


Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?


Jag har två tips!


1) Sök hjälp. Vänta inte. Stå på dig. Ring vårdcentralen idag och var så ärlig du kan. Det är inte meningen att du ska klara dig själv när du är sjuk.


2) Ta hand om sig själv på en nivå man orkar hålla i. Alltså, lägg inte ribban vid att du ska träna femton gånger i veckan och dricka mer Fiji-vatten eller något annat hysteriskt. Lägg nivån att du ska ta dig kring huset en gång om dagen. Så kan du gå lite mer vissa dagar när du har feeling. Och om du inte orkar det kan du ställa dig vid ett öppet fönster och andas lite frisk luft. Jag tror på små vinster.


Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?


Svår fråga! Det finns en sak i keltisk kristendom som kallas tunna platser, ställen där vi öppnar upp våra hjärtan och är mottagliga för det som kristendomen alltså kallar Gud. Jag märker att jag ofta upplever det när jag mår riktigt, riktigt dåligt. När jag ser en solnedgång, en vacker tavla, eller hör en historia om hur min systerson gillar alla människor omkring sig och gärna kramas. Små pauser, där något mitt i allt mörker känns lite extra lysande. De brukar hjälpa mig att orka lite till.


Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?


Jag tror det handlar om rädsla och okunskap. Psykisk ohälsa är ju farligt och vi är programmerade att vara rädda för farliga saker, men som med så mycket annat har vi i samhället feltolkat och tror att det är människorna med sjukdomen som är farliga och inte sjukdomen i sig. Det är dags att uppdatera vad vi tror om psykisk ohälsa och förstå att det är något som drabbar alla människor i olika former och grader. Och att det är mycket, mycket farligare att inte prata om det än att göra det.


Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.


Absolut. Jag tror att det är botemedlet. Inte mot ohälsan – it’s here to stay – men mot stigmatiseringen. Det finns så mycket att lära sig av varandra; varje gång jag hör någon säga att hen har ångest spetsar jag öronen och känner mig lite mindre ensam. Jag tycker att det är ologiskt, alla vet att de som lyfter tyngst på gymmet är starkast fysiskt, så varför gäller inte samma sak för de som lyfter tyngst psykiskt…?


Något annat allmänt du vill förmedla?


Fan, prata mer. Med människor. Snacka med någon du inte brukar dela med dig till, eller prova att nämna din ångest på jobbet eller en första dejt. Eller om du inte upplevt psykisk ohälsa, testa ställa frågor. Försiktigt, snällt och nyfiket. Tiga är silver, tala är guld!

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.