10. Fredagsintervju: Jonathan Fagerlund.


Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.


Jag är en kille på 28 år som är född i Falkenberg, uppvuxen i Jönköping som under en tid bodde i Dublin men nu flyttat till Stockholm. Jag jobbar sedan sex år tillbaka som personlig tränare med inriktning på viktnedgång och är sedan ett och ett halvt år tillbaka även tränare på Barrys Bootcamp i Stockholm.


Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?


Jag har vänner som lider av psykisk ohälsa, men har själv vart lyckligt lottad nog att inte ha egen erfarenhet av det.


Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?


Vi alla, oavsett utgångsläge, kommer ha perioder där vi mår bättre eller sämre, och det påminner en del om metoderna jag jobbar mycket med när någon vill gå ner i vikt och motivationen börjar tryta. Dagen när man helt plötsligt känner att man inte orkar längre, när det inte längre finns energin eller känns som att det är värt allt engagemang längre. I de stunderna tycker jag själv att det hjälper otroligt mycket om man har förberett för de stunderna redan innan (istället för att hoppas att de aldrig kommer). Förberedelserna jag pratar om i viktnedgångssammanhang är att fysiskt, på papper, i datorn eller mobilen, konkretisera saker som motiverar en, till exempel målbilder, jeansen man ska köpa när man nått målet, anledningen till att man vill dit osv. Detta är något jag gjort på precis samma sätt för egen del för att buffra dagarna jag inte vaknar på topp, och där i finns låtar jag mår bra av (jag har en feelgood-playlist), ett sms jag printscreenade från en kompis som alltid får mig att le, en bild på Dobby (min hund) och lite citat som motiverar mig.


Funkar inte det så tycker jag ibland att det kan vara hjälpsamt att, för att undvika att känna sig dålig för att man mår dåligt (vilket blir en sjukt negativ spiral) – helt enkelt konstatera att det är en shitty day och att man får göra det bästa av situationen. I många fall jag har märkt att bara det konstaterandet tar bort pressen/stressen av tankar om att ”ÅH HUR SKA JAG VÄNDA DENNA DAGEN OCH MÅ BÄTTRE DÅ?!” – och därmed gör att dagen blir bättre av sig självt.


Ett sista tips är att hitta en psykolog som hjälper en, och framför allt, inte sluta om man träffar en som man inte klickar med utan leta vidare. Jag träffade under en period ett par olika psykologer för att ventilera lite – men hittade inte rätt utan slutade snabbt gå, och det var inte förrän något år senare när jag återupptog det hela som jag träffade en tjej som vände mitt liv uppochner på de bästa av sätt. Sessionerna med henne är något av det bästa jag någonsin gjort.


Hur mycket påverkade det dig psykisk under din process att hantera att du var bög och innan du kom ut offentligt.


Alltså, mitt stora dilemma var aldrig att jag hade några issues med att vara gay – utan att jag i nästa sekund kunde tycka om en tjej. Det fortsatte så i flera år, med konstanta mediala påtryckningar om min läggning (som inte direkt gjorde det bättre utan snarare fick mig att känna mig inmålad i ett hörn), tills jag tillsammans med ovan nämnda psykolog pratade om det hela och fick höra orden ”men, du är ju vegetarian, eller hur? Om du nu skulle käka en hamburgare en gång – kan du inte vara vegetarian då? Eller om du vill äta hamburgare på helgerna? Vem ska bestämma för dig om du är vegetarian eller inte?” – då det plötsligt gick ner för mig att okej, jag känner mig varken gay, bi, straight eller något annat. Jag är i allra högsta grad allergisk mot labels och är övertygad om att de skapar en galet stor och onödig stress hos folk, inte minst innan ”komma ut”-skedet. Jag kanske bestämmer mig imorgon, jag kanske bestämmer mig om en vecka, om ett år eller aldrig någonsin. Jag kanske aldrig mer dejtar en tjej, eller så gör jag det, och det är okej, för det är ingen annan som kommer beröras av det än jag och den jag är tillsammans med (vilket just nu är en helt fantastisk kille!). Antalet gånger jag fått meddelanden av killar som tycker att det är skitjobbigt att ens testa något med en kille för att samhället då skulle klassa dom som gay är oräkneliga, och det är något jag tycker att vi alla borde jobba på att underlätta för varandra. Vem bryr sig om vem man går hem med, och varför måste allting ha ett namn? I min värld är kärlek kärlek, oavsett mellan vilka den sker.


Hur viktigt är anser du det är att komma ut ur garderoben?


Jag tror alltid att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv, sen tycker jag att det är viktigt att alla känner att det inte är andras rättighet att veta vem dom attraheras av – utan något de själva kan välja precis vem, hur och vilka de vill berätta för. Den första delen tror jag dock är väldigt viktig, inte minst för att undvika att man tilllslut skapar någon form av alterego som man ska försöka leva som, vilket kan bli väldigt skadligt. Sen tror jag att det är oerhört nyttigt att dela med sig av vem man är till ens nära och kära, inte minst för att man ju kommer varandra så otroligt mycket närmare om man inte behöver ha hemligheter för varandra.


Vad är ditt främsta tips för att våga komma ut från garderoben?


Det kommer alltid vara nervöst, speciellt om man har hunnit fundera ett tag på det. Mitt största tips är att prata med någon riktigt bra vän så tidigt man kan, för ju längre man väntar desto större kommer man bygga upp det till i sitt eget huvud – och handlingen i sig kommer inte vara annorlunda om man pratar om det när man precis börjat fundera på det själv än om man väntar tio år. Jag tror också att det kan vara till otroligt stor hjälp att prata med någon som gått igenom samma sak själv, hitta någon som kan agera ”mentor” vare sig det är någon i samma skola, någon man följer på Instagram eller någon helt annan. Jag har själv fått mängder av frågor från framför allt killar som brottats med tankar via min Instagram, och jag tror att väldigt många som har gått igenom det själva gladeligen finns där som bollplank för någon annan just för att vi alla vet hur mycket tankar som kan snurra runt kring ämnet.

Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?


Jag tror att en stor del av det handlar om att det inte är något man kan se utanpå, vilket gör att vissa människor som inte själva har erfarenhet av det kan få för sig att ”fast jag är också ledsen ibland och då är det bara att rycka upp sig”. Har man feber, hosta och det rinner ur näsan är det ju dock få människor som säger att ”äsch, jag har också mått dåligt, ryck upp dig bara”, right, utan då respekterar folk helt plötsligt att man har influensa och behöver få rätt hjälp.


Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.


Såklart, inte minst då vi är ett land som ligger i topplistan över invånare som lider av psykisk ohälsa – men många ändå verkar ha bilden av att det är något som vissa få drabbas av – vilket ju i allra högsta grad försvårar sitsen och förståelsen för de som är drabbade.


Något annat allmänt du vill förmedla?


Människor kan må dåligt av så himla många olika anledningar, ibland finns det medicinska bakomliggande saker som gör att en människas utgångspunkt är annorlunda, men alla gånger människor mår dåligt av att de hamnat i en situation i livet, inte känner sig förstådda, inte känner sig respekterade, sedda eller inte rättvist behandlade så är det något vi kan påverka. Kan vi alla bara se till att i alla fall göra det vi kan för att ingen människa ska må dåligt på grund av något vi gör så kommer garanterat även de människor som i dagsläget känner sig utanför på grund av sin psykiska ohälsa att känna sig mer förstådda och accepterade. Jag hoppas att vi en dag kommer komma till en punkt där vi inte känner att vi måste kategorisera in människor i små grupper för att vara bekväma, för då tror jag att väldigt många människor kommer må väldigt mycket bättre, det hade i alla fall jag gjort om jag inte hade känt pressen av att offentligt berätta om exakt vilket fack jag, för resten av livet, ville placera mig i läggningsmässigt när jag var 18 år.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.