11. Fredagsintervju: Fabian Bolin.

Foto: Godkänd av Fabian Bolin.

 Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.


Mitt namn är Fabian Bolin. Jag är 31 år och en av grundarna till WarOnCancer – en social media app för patienter, närstående och överlevare. Jag har dessutom genomgått 900 dagar av cellgiftsbehandling för leukemi.


Min bakgrund är studier på Handelshögskolan i Stockholm följt av ett par års arbete inom investment banking i London. Det var aldrig min plan att börja jobba på bank när jag började plugga. Min vision var att bli entreprenör och jag hade även drömmar om film och skådespeleri. Något som var helt bortglömt efter ett par år av studier.

En kraftig exponering av employer branding från diverse management konsultföretag och investmentbanker samt en vilja att betraktas som framgångsrik, fick mig att tänka att en karriär i London var enda vägen framåt. Viljan av konformitet kan få en människa att glömma bort sig själv.


Nåväl, efter två års hårt jobb i London så hade jag tömt min själ på den mesta passionen och energin som fanns inom mig, och jag kände mig meningslös. Någonstans väcktes en idé om förändring, och att satsa på en karriär som faktiskt betydde något för mig. Så snart den känslan var väckt började den växa inom mig, och jobbet på banken blev olidligt. Tillslut valde jag att säga upp mig och gav mig helhjärtat in i en ny karriär inom film. En ”dröm” som jag ville satsa mot. Jag återkommer till varför jag använder citationstecken.

Jag tog en ett-årig utbildning inom method acting och började arbeta. Ironiskt nog hade jag mer användning för min bakgrund inom business och banking, än någon direkt kreativ talang. För mig var det väldigt naturligt att tänka på mig själv som ett brand och en produkt, snarare än en talangfull skådespelare. Talang spelar inte så stor roll i början, och för övrigt tycker alla skådespelare att de har talang, så det blir lätt lite subjektivt. Snarare än att fördjupa mina skådespelarkunskaper på helgerna, såg jag till att festa med producenter och regissörer och byggde således min karriär på det sättet. Efter drygt 1,5 år så hade jag jobbat på 30-40 olika produktioner och lyckades landa en roll i USA. Något som även gav mig ett amerikanskt jobbvisum. För mig var ”lyckan” total – och jag började planera min flytt över till LA.


Men jag kom aldrig dit, och jag var aldrig med i någon film. För det var här någonstans som jag började känna mig trött. Det var i maj 2015 och jag minns hur jag vaknade upp en dag helt utslagen. Alltså mer än vanligt, Londonlivet är generellt ganska slitsamt och man är sällan helt pigg. Men detta var något annorlunda. Jag trodde först att det handlade om utmattning och stress. Hade dessutom en biljett till Stockholm en månad senare, så jag tänkte att jag troligen behövde ta en rejäl vilopaus i Svea innan det var dags att lyfta till USA. Månaden gick och den här tröttheten bara eskalerade. Dessutom fick jag ont i kropp och leder och började svettas på regelbunden basis. Trodde det handlade om körtelfeber eller någon annan ”hemskhet”.


– haha, om jag bara visste.


Väl på planet till Stockholm började det urarta. Helt uttorkad och samtidigt en växande smärta i bröstet runt solarplexus. Det gjorde att jag fick svårt att andas. När jag väl skulle träffa mina fantastiska och förväntansfulla föräldrar (jag var en rätt dålig son som nästan aldrig kom hem, så det var stort för dem), så var nästan det första jag sade till dem att ”jag tror något är fel, jag kan inte andas”. Middagsplaner cancellerade och raka vägen till Sankt Görans akuten. In och skannas. Får ett besked om att jag har en ”oklar förändring i bröstkorgen” (vad fan är det?). Två dagar senare kom beskedet, du har akut lymfatisk leukemi.


- Du skall in på 900 dagar av cellgifter.


Hur påverkade sjukdomsbeskedet dig psykiskt? Vilka tankar uppkom i samband med beskedet?


Jag var under ett par sekunder helt säker på att jag skulle dö. Det var det jag kände till om cancer, och framförallt blodcancer. Känslan var inte alls som jag hade väntat mig; snarare än att känna rädsla, ilska, ledsamhet eller ångest – så kände jag snarare harmoni. Det vet som att hela min kropp och själ lugnade mig och sade ”det är okej, du har gjort det du kunnat och det här är utom din kontroll”. Du behöver inte fortsätta sträva och jaga längre.

Efter ett par sekunder berättade doktorn för mig att jag hade goda chanser att överleva på grund av min relativt unga ålder, då 28, samt framstegen inom forskning för just leukemi. Jag rycktes ur det där harmoniska tillståndet och tillbaka till verkligen igen, och min första känsla var ”helvete, hela mitt liv är kört, vad händer nu?”. Jag hade 900 dagar av cellgifter framför mig.


Hur mår du idag?


Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått bättre i mitt liv än vad jag gör nu. Genom den här resan har jag gjort en otroligt djup personlig resa och lyckats finna inte bara meningen med mitt liv, utan dessutom funnit mig själv. Det är ofrånkomligt att inte reflektera under en sådan tung resa. Jag har funderat på många frågor, bland annat varför jag tyckte det var harmoniskt att veta att jag skulle dö. Jag har även vågat ställa mig den frågan som jag genom stora delar av mitt liv aldrig ställt: varför känner jag ingen lycka?


Trots alla framgångar inom karriär och socialt liv, trots en fantastisk familj och bra förutsättningar, så har jag alltid känt en tomhet i livet. Genom den här resan har jag äntligen lyckats förstå varför: jag har aldrig älskat mig själv. ”Älskat” är ett starkt och i det här sammanhanget svårtolkat ord. Vi kan snarare säga att jag aldrig tyckt om någonting hos mig själv och detta har styrt mitt liv och mina vägval med järnhand. För jag har aldrig gjort något för min egen skull, utan för att jag behövde bekräftelse. Jag behövde bli sedd. Både min bankkarriär såväl som skådespelaryrket var mitt psykes desperata attempt att uppnå en slags lycka. Tyvärr är den formen av lycka endast kortvarig.


Jag vet nu att min självkänsla varit lika med noll och det är tack vare cancern såväl som min resa med bloggen som jag lyckats inse det. Och för första gången i livet har jag börjat acceptera mig själv. Dessutom går jag numera i regelbunden terapi och jobbar på just självkänslan. Det har varit otroligt givande och det ger mig mängder av insikter om mig själv som jag troligtvis aldrig hade förstått själv.


Hur tycker du sjukvården har fungerat sen dess du blev sjuk?


Bra på ett praktiskt och kliniskt plan. Stabilt behandlingsprotokoll och ordning och reda. Sjukvården är produktionsfokuserad, där prioritet är att överleva. Mental hälsa och återhämtning? Nej. Svensk sjukvård har inte den träning som krävs eller resurser att se människan bakom patienten. Det är knappt en sjuksköterska eller läkare som har frågat mig hur jag mår.

Trots ditt besked valde du att omgående och öppet att gå ut med din leukemi till övriga människor i världen. Ett mycket fint men inte alls lika självklart beslut att göra så pass nära inpå ens eget besked.


Vad var det som fick dig till att gå ut med ditt hälsotillstånd till andra?


Det var till en början ett rop på hjälp. Jag hade så otroligt många frågor som jag behövde svar på. Frågor om livet, om karriären, om vardagen med cancer, samt mer specifika frågor om kost och diet. När jag ställde dessa frågor till vårdpersonal kom jag i kontakt med deras oförmåga att se människan i sammanhanget. Jag fick luddiga svar, om ens några svar alls. På frågan om vad jag skulle äta fick jag svaret ”ät vad som gör dig lycklig”. Det säger man ju fan inte ens till en frisk människa, så varför säger man det till en cancerpatient. Vi vet nu varför: sjukvården har stora regelverk och begränsningar när det kommer till kostråd. Man behöver ha tung evidens, typ 10 år, för att kunna ge råd. Jag fattar att det bli svårt när trenderna inom kost och diet svänger lika ofta som årstiderna. Men att säga ”ät vad som gör dig lycklig” är inte hållbart. Därför att man tar ifrån patienten en av få verktyg som den kan kontrollera. Jag blir förminskad till ett offer.


Det första inlägget delades nästan 13,000 gånger på sociala medier, och vad som följde sen förändrade mitt liv i grunden. Tusentals och åter tusentals människor från hela världen skickade kärlek och stöd tillbaka till mig. Jag minns det än idag som att jag nästan kunde ta på all den energi som jag upplevde. Men vad jag framför allt noterade var en otrolig tacksamhet. Många började sina meddelanden med ”tack för att du vågar dela med dig, jag går igenom samma sak och du skall veta att det här hjälper”. Det fick mig för första gången att uppleva altruistisk lycka. Känslan av att hjälpa andra människor.


Det var den mest kraftfulla lyckan jag någonsin upplevt. Jag tog beslutet där och då att dela med mig av hela min resa, i en blogg som jag döpte till ”Fabian Bolins’ War on Cancer”.


Har du någonsin ångrat ditt beslut med att berätta?


Aldrig.


Skulle du säga att din egna öppenhet till andra även gett positiv effekt på ditt egna tillfrisknande?


Att dela med mig av min resa gjorde att jag kände större mening och syfte med livet än jag någonsin gjort tidigare. Och jag började till och med utveckla en slags tacksamhet för att jag hade fått leukemi. En oroligt polariserad upplevelse, eftersom jag samtidigt var nära döden i min sjukdomsresa. Jag tror att det var första gången på många år som jag verkligen var lycklig.


Hur har reaktioner och respons varit efteråt?


Enbart positiva, och som sagt. Tacksamheten jag kände från mina läsare, samt känslan av att kunna hjälpa människor med mitt skrivande – gav mig en enorm känsla av mening. Jag hade hittat mitt livskall.


I samband med cancer och behandling påverkas även en del andra livsfaktorer som har en betydande roll för människans välbefinnande och hälsa. Livsfaktorer som till exempel sex och kärlek.

Hur vart det för dig? Kände du att detta påverkade dig? Eller fanns det andra livsfaktorer som påverkade dig mer? Hur tog du dig förbi dessa i sådana fall?


Sexlusten tog sig en rejäl törn under de första sex månaderna av behandlingen. Det var svårt att få kroppen att känna den energi som behövs för att ens kunna ”engagera” sig sexuellt. Det var otroligt frustrerande och jag kände mig väldigt försvagad.

Jag vet inte om det är en ”manlig” grej, men att inte ha det sexuella drivet och kunna känna attraktion gjorde att jag kände mig ganska värdelös. Jag kan dock säga att den har kommit tillbaka nu, och dessutom hundra gånger starkare.


Vad har varit det mest psykiskt påfrestande under din sjukdomstid?


Att mitt eget självvärde utplånades. Det är något jag tror de flesta cancerpatienter, och även närstående till viss del, kan relatera till. Sekunden du får cancer så förändras allting runtomkring dig. Vänner slutar höra av sig, eller hör av sig för mycket. Sjukvårdspersonalen är som jag redan nämnt inte utbildade att se människan bakom patienten. Vi lever dessutom i ett samhälle färgat av rädsla och stigma omkring cancer. En rädsla som jag tror till viss del kommer från hur man marknadsför cancer. Marknadsföringen görs idag ofta av olika organisationer som är beroende av donationer. Pengarna som kommer in används sedan till diverse ändamål, oftast cancerforskning. Vad som sker är ofta en fokus mot de mer negativa aspekterna av att gå igenom cancer; att det kan leda till döden. Två av tre överlever ju cancer idag, och många kommer ut på ”andra sidan” som lyckligare människor. Tyvärr känner många inte samma benägenhet att vilja skänka pengar till något positivt, vilket gör att man belyser det negativa. Det är fantastiskt för cancerforskningen, och dessa organisationer gör ett viktigt jobb, men det görs på bekostnad av den mentala hälsan för oss som kämpar mot cancer idag. Det är vi som får ta konsekvenserna och leva i ett klimat där vi betraktas som offer av hela samhället. Att dessutom inte kunna verka och fylla ett syfte i samhället, exempelvis att jobba eller att vara en förälder, gör på sikt att många cancerdrabbade känner sig mindre värda som människor och det är just den önskan som jag tror är den största hos nästan alla cancerdrabbade.


- Att känna sig som en människa. Något vi tar fasta på när vi bygger WarOnCancer.


Idag är du frisk som jag förstått det och har stora saker på gång.

Hur har cancern förändrat dig?


Cancern har lärt mig att börja älska mig själv och  har gjort att jag funnit min mening med livet.


Skulle du säga att du blivit en starkare människa nu efteråt?


1000%.


Kan du med en mening nämna vem du är du idag jämfört med innan du fick din cancerdiagnos?


Jag är i balans.


Innan vi avslutar så är jag jättenyfiken på den sociala plattformen du tillsammans med din bästa kompis, Sebastian Hermelin har byggt upp.


Vad är detta för plattform?


Waroncancer är en social media app för patienter, närstående och överlevare med fokus på just storytelling och content creation. Ett niche-community för cancer. En plattform där jag som medlem kan följa andra människors berättelser, dela min egen, komma i kontakt med människor med global nivå och framför allt; veta att jag inte är ensam. En plattform där jag kan känna mig som en människa. Vi gick precis live på App Store – app.waroncancer.com och närmar oss redan 1,000 medlemmar.


Vi är fortfarande i ett tidigt skede med plattformen, men vi välkomnar alla som är berörda att registrera som medlemmar och bygga det här communityt tillsammans. Vi lyssnar noggrant på behov och önskemål och utvecklar hela tiden plattformen så att den verkligen möter behoven som finns. Tillsammans kan vi skapa en ny värld där människor som går igenom cancer, eller har gått igenom cancer, kan känna sig som människor. Kom in och connecta med mig på WarOnCancer, mitt konto är @fabianbolin.

Vad är dina ambitioner och mål med denna?


Att råda bot på psykisk ohälsa kopplat till cancer, samt förena människor som är berörda globalt genom storytelling. Vi skapar en röst för alla världens cancerdrabbade.


Vad är dina främsta råd till någon som precis fått ett cancerbesked?


Var inte rädd. Sjukvården är bra på sitt jobb. Samt ta tillfället i akt under denna resa att verkligen reflektera och ställa frågor som du kanske inte har tid att ställa annars. Vart är du på väg med ditt liv? Vilka prioriteringar och värderingar styr dig? Cancer behöver inte betyda slutet på ditt liv, utan kan även innebära början på ett nytt liv.


Om du fick, skulle du vilja gå tillbaka till set liv du hade innan du vart sjuk?


Inte en chans på världskartan. Mitt riktiga liv började dagen jag fick min diagnos


Tack Fabian för att du ville medverka och göra  denna intervju. Det har varit en stor ära att få göra den med dig och ha dig som gäst.

Du en kämpe och en stor inspiration. Det tror jag det är många som håller med om. Det som du gjort genom din öppenhet kräver inte bara ett stort hjärta utan också mod och det är definitivt något du ska ha en stor eloge.


Är du cancerdrabbad och letar efter tips och råd, då rekommenderar jag dig till att klicka in på Waroncancer direkt. Där finns allt ni söker och möjligheter till att connecta med andra personer i liknande situationer.  

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.