14. Fredagsintervju: Atilla Yoldas.

Foto: Expressen.se

Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.


Jag heter Atilla Yoldas, är 26 år och arbetar som reporter och krönikör på Expressen. Jag är uppvuxen i Norrköping och bor nu i Stockholm.


Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?


Jag har haft problem med ångest från och till så länge jag kan minnas, men för några år sedan hamnade jag i en situation där det blev riktigt jobbigt och outhärdligt. Jag la mig med ångest på kvällarna och vaknade med symptomen på morgnarna. Det tog lång tid innan jag tog mina symptom på allvar och gav upp den machodrivna tanken om att jag skulle ”vara tuff” och härda mig igenom ångesten på egen hand – till slut sträckte jag ut en hand och sökte jag hjälp.


Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?


1. Ta alltid ditt mående på allvar och undvik att fly från eller dränka dina känslor. Ditt välmående är viktigare än allt det där praktiska runtomkring.

2. Skäms inte. Du kan inte rå för att du inte mår bra och väldigt många gör det i olika skeden i sina liv. Var stolt över att du tar hand om dig själv och att du strävar efter att må bättre.

3. Sträck ut en hand. Hör av dig till någon som du litar på och sök hjälp. Något som har hjälpt mig, och många andra, är att prata öppet om sin psykiska ohälsa och få professionell hjälp.


Varför tror du att det råder en stigmatisering kring psykisk ohälsa?


Jag tror att många, särskilt killar och män, ser psykisk ohälsa som en synonym för ”svaghet” och således inte vill identifieras med den. Jag tror också att det beror på seglivade myter och okunskap, det är tydligt när det gäller exempelvis depression och självmord att ett hårt samtalsklimat och medföljande fördomar påverkar de som drabbas. För varje person som träder fram och berättar om sina erfarenheter och informerar om psykisk ohälsa motverkas denna stigmatisering.


Hur var du som tonårsgrabb? Hade du lätt att visa känslor och sårbarhet? Eller var du en typisk machokille som kan placera sig i den machokultur som vi idag försöker avskaffa?

På många sätt var jag en stereotyp. Som tonåring ville jag passa in och anpassade mig efter de typiska machokillarna. Jag kunde vara stökig, högljudd och kaxig – men samtidigt var jag oerhört känslig, osäker och otrygg. Jag lekte tuff i skolan och grät på mitt rum. Jag levde med en konstant inre konflikt och skam för att jag ofta gick in i den där machorollen av rädsla att ”avslöjas” som personen jag egentligen var. Det tog flera år innan jag kände mig trygg nog att bryta mig loss från machokulturen och ifrågasätta den.


Anser du att det är viktigt att prata om machokulturen?


Det är enormt viktigt att prata om machokulturen och dess negativa konsekvenser och det glädjer mig att fler killar och män börjar göra det. Vi måste bli fler. Just när det gäller psykisk ohälsa är machokulturens konsekvenser tydliga. Män är mindre benägna att söka hjälp och överrepresenterade i självmordsstatistiken. Enligt forskare och experter på maskulinitetsfrågor beror det till stor del på hur vi påverkas av de traditionella maskulinitetsnormerna – machokulturen. När vi får lära oss att vara tuffa, hårda, lösa våra egna problem och aldrig visa svaghet får vi också lära oss att inte berätta när vi mår dåligt, inte söka hjälp och lida i tystnad. Det måste få ett slut.


Om du fick gå tillbaka i tiden och ge ditt 15-åriga ” jag” ett råd. Vad skulle det vara?


Jag skulle råda 15-åriga Atilla att försöka se sig själv ur ett större perspektiv och rannsaka sig för att kunna syna mansrollen. Jag hade mått så mycket bättre om jag hade slutat spela den där förlegade rollen och börjat vara mig själv istället.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.