23. Fredagsintervju: Karin Almström.


Vem är du? Berätta gärna lite kortfattat om dig själv.


– Jag heter Karin och är 46 år. Jag bor i ett parhus i en förort till Stockholm tillsammans med min man, våra två barn och två hundar. Jag är egenföretagare och jobbar bland annat som programledare, fotograf, reporter & redigerare.


Har du någon erfarenhet kring psykisk ohälsa?


– Jag fick ångest redan som liten, tyvärr förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag var ca 28 år och såg en broschyr om panikångest när jag satt i ett väntrum hos en läkare. Innan dess trodde jag bara att jag var lite extra skör.


Jag mådde verkligen så dåligt under många år. Nästan så att jag inte vill tänka tillbaka på de åren. Inte många visste hur jag mådde, jag vågade inte berätta, som om det var en skam. Så på ytan var jag en STARK, sportig, positiv och sprallig tjej, jag körde på som om inget hänt.


Har du haft stöd av sjukvården? Om, ja hur har stödet fungerat.


Jag har genom åren både fått bra och dålig vård. När jag var 18 år fick jag min första panikångestattack (det visste jag dock inte då). Jag skulle nog säga att det var då mitt helvete började. Jag hade precis slutat gymnasiet och livet skulle precis börja!

Första gången det hände mig var på mitt jobb. Från ingenstans fick jag sådan fruktansvärd hjärtklappning – kunde knappt andas. Jag åkte direkt till sjukhuset och de gjorde EKG. Det var inget fel på mitt hjärta och jag skickades hem. Detta hände flera gånger det året, jag var där ca fem gånger och gjorde EKG. Det hände även när jag tränade hockey.


– Ok, inget fel på mitt hjärta.


Vid det här laget hade jag blivit väldigt rädd och orolig, när skulle det hända igen, skulle jag dö då? Tänk om jag är ensam? Varför händer detta. Ingen berättade för mig att detta kunde vara panikångest. Kanske visste de inte. Jag blev i alla fall skickad till en sjukgymnast.


VARFÖR?


– Ja, det vet inte jag heller.


Jag mådde så dålig, blev bara sämre och sämre, räddare och räddare. Jag började att hoppa över saker jag älskat, jag kunde inte sova, vaknade ofta med hjärtklappning. Jag hade ofta svårt att få luft, yrsel, stressyn. Jag somnade ofta fram mot 4-5 tiden och så skulle jag upp ca 8 tiden. Jag var också väldigt plikttrogen så missade aldrig jobbet. Men jag blev allt tröttare, sa till slut upp mig från jobbet.


Började hitta egna lösningar – att FLY! Jag bytte jobb & bostäder. När det inte räckte bytte jag städer, pojkvänner och vänner. Så höll det på. Jag mådde bra upp till tre månader på en ny plats. Sen var jag tvungen att göra en förändring igen. Jag kunde inte stanna någonstans.

Jag hade hunnit bli 28 år, jag var jag tillbaka i Stockholm. Jag hade precis träffat min nuvarande man, han bodde i Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta hem igen. Jag fick, tack vare en vän, komma på en arbetsintervju. Den gick bra, jag fick jobbet! Det var också denna vän som var min första räddande ängel, jag vet faktiskt inte om hon vet det. Hon heter Yvette och jobbar inom samma yrke som jag gör. Hon förtjänar att nämnas i denna text.


– Yvette, du var verkligen en räddande ängel för mig, det har jag nog aldrig sagt. TACK.

Du lyssnade på mig, gav mig råd. Du såg även till att boka en tid hos en läkare du kände till.


– det var början på vägen tillbaka.


Det var då jag fick veta att jag led av panikångest. Jag fick genomgå en stor läkarundersökning. Tillfälligt mådde jag bättre. Men för alla er som har panikångest – det fungerar bara ett tag! Jag hittade snabbt andra saker att vara rädd för. Men nu hade jag i alla fall fått ett namn på min oro och ångest. Synd att det tog 10 år!!!!


Jag hann gifta mig, köpa hus och få mitt första barn, eller egentligen, bli gravid. Det var helt underbart att vara gravid men samtidigt väldigt jobbigt när min kropp förändrades. Jag blev till slut sjukskriven. Jag längtade till denna lilla bäbis skulle komma ut och att jag skulle få tillbaka min kropp.


Och ja, hon kom så klart! Men inget blev bättre – bara sämre. Inget var som jag hade tänkt. Jag fick inte sova, kunde inte amma, fick ge tillskott, blev rädd för allt, ville inte att någon skulle hålla i min dotter, jag blev överbeskyddande och jag blev till slut LIVRÄDD!!!

Tre månader efter förlossningen bestämde jag mig för att gå ut, utanför huset, utan min dotter. Så blev det. Jag och min bästis åkte till Kista centrum. När vi väl skulle äta slår det slint i hjärnan, jag kan inte se. Jag får ännu mer panik och till slut måste vi skynda oss ner till bilen, Det blir ingen mat, vi åker istället och sätter oss på en klippa intill Mälaren. Där sitter vi länge. Jag kontaktade psykjouren den dagen, ni kan förstå hur det känns. Är jag typ dum i huvudet??? Psykjouren!!!


- Idag vet jag bättre. Det är en helt vanlig plats utan knäppisar. Det är helt vanliga människor som behöver hjälp, ett sjukhus för vårt mentala. Det tog bara två veckor så fick jag börja gå till en psykolog. KBT – det bästa som finns mot min panikångest. Tyvärr slutade min KBT psykolog innan jag var klar, så jag fick inte gå klart. Men jag kom i alla fall upp över ytan och jag fick fortsätta prata med en vanlig psykolog.


Jag måste också nämna en tjej i min mammagrupp, hon blev en viktig del i mitt liv. Johanna, du tog alltid hand om mig. Dag ut och dag in. Du var alltid med mig och du kunde, i alla fall till viss del, förstå hur jag mådde utan att jag berättade. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan dig. Nu tror ni kanske att alla mina nära runt om mig är elaka och dumma – NEJ, det är de inte, jag berättade inte hur jag mådde. Och jag är VÄLDIGT bra på att dölja. Med facit i handen skulle jag så klart inte varit tyst.


Något år senare hittade min man en annons i tidningen. Dom skulle göra en undersökning om man kunde bota panikångest via datagrupper istället för riktiga fysiska möten. Jag bad min läkare att godkänna mig. Efter många långa timmar på Karolinska institutet tillsammans med en överläkare i psykiatri blev jag godkänd för att delta i undersökningen. Det var även då jag fick min ”diagnos”, panikångest med lite hypokondri! Denna undersökningen/kursen var väldigt bra. Det var som dag och natt mellan första och sista kursveckan. Vi höll på i 10 veckor. Och eftersom det var en undersökning fick jag komma tillbaka på möten med överläkaren några gånger till. Jag blev “FRISK” efter ca ett halvår. Eller blev jag det?


– Ja, till viss del.


Har man mått så dåligt som jag har gjort tar det tid, man har upp och nedgångar. Jag går fortfarande till en KBT psykolog två gånger i månaden. Hon hjälper mig att inte trilla ner. Skillnaden i dag och för fem år sedan är att mina dalar inte blir lika djupa och de stannar inte kvar lika länge. Jag går även till en naprapat som masserar och ger akupressur. Detta gör jag 1-2 ggr i månaden. Skönt för stressade muskler. Eftersom det är allt för krångligt att få hjälp via sjukvården har jag tagit beslutet att sköta mig själv. Det kostar att betala psykolog och naprapat men för mig finns inget annat alternativ. Leva gott eller må piss. Jag får helt enkelt hoppa över andra saker.


Vad är dina tre främsta tips till att må bättre och orka fortsätta kämpa?


1. Långa raska promenader, minst 45 minuter, varje dag.

2. Ta professionell hjälp av KBT och om du behöver ta medicin, rådgör med din läkare. Jag har själv aldrig tagit medicin, kanske borde jag gjort det när jag mådde som sämst.

3. Börja äta bra mat, gärna antiinflammatorisk. En fungerande tarmflora är viktig för psyket. Läs gärna någon bok om detta ämne så blir det lättare att motivera sig att äta på detta sett.

– Träna mindfullness. Orkar du, träna löpning, det är bra för hjärnan. Jag skulle rekommendera att läsa boken “Hjärnstark” den berättar väldigt bra varför motion är bra mot ångest, panikångest och depressioner.


Vad motiverar dig till att fortsätta kämpa när du hamnar i ett bakslag?


Jag är väldigt levnadsglad! Älskar livet! För mig är det min styrka även när jag mår dåligt. Jag säger till mig själv att snart går det över. Jag har även skrivit en “dikt” eller snarare en text, där första halva är skriven när jag mår dåligt och andra halva när jag mår bra. Det är bra att läsa när man är nere. Jag vet att ljuset snart är där. Tar ibland bara några timmar!


Anser du att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa? Motivera gärna varför.


Snälla samhället! Vi måste ta hand om alla ungdomar som mår dåligt, vi måste börja direkt i skolan. Ha det som ett ämne. Ju mer vi vet, ju bättre kommer vi att må. Jag är säker på att jag skulle mått bättre långt tidigare om jag fått rätt hjälp redan när jag var 18 år. Tyvärr fanns inte den hjälpen då. Nu vet vi hur vi kan hjälpa, så varför finns det inte redan ett ämne i skolan? Mår du redan dåligt ta kontakt med KBT-psykolog DIREKT – du behöver hjälp.


Något annat allmänt du vill förmedla?


Det är inte alltid lätt att behålla vänner när man mår dåligt. Man beter sig inte alltid så trevligt när man till exempel inte hör av sig eller inte orkar träffas. Så har det varit för mig genom åren, till och från. Men kom ihåg, DE som står kvar när du kommit upp till ytan igen – ta han dom de. De är dina RIKTIGA VÄNNER! Ni vet vilka ni är.

Jag vill också tacka mina tre ÄNGLAR, ni som har funnits där för mig, ni som fortfarande finns här. Jag är er evigt tacksam. Yvette, Johanna och Linda. Love you!

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.