26. Fredagsintervju: Marcus Tallberg.

Foto: Photowalk in London.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.


– Du skulle lika gärna kunna ställa en fråga om kvantfysik. Men det enkla svaret är: Marcus Tallberg – entreprenör, författare, förläggare och föreläsare. Jag är 30 år och har två hundar som jag har delad vårdnad om med mitt ex. De heter Max (12) och Malva (4) och är gatuhundar från Irland. Jag anses väl vara ganska charmig, smart och rolig men genom att säga detta kan jag även framstå som arrogant. Jag låter oftast hårdare än vad jag är och jag blir väldigt sällan kränkt, men lättirriterad. Särskilt när det kommer till fördomsfulla personer.


2017 startade jag Tallbergs Förlag, ett mediahus som fungerar som en plattform för minoritetsgrupper. Vi vill skapa förebilder och lyfta röster som inte alltid får den plats de förtjänar. Vi jobbar framförallt mycket med HBTQ och psykisk ohälsa. Det känns mycket meningsfullt att få arbeta med detta men kan också ibland kännas som en stor utmaning. Vi bygger fortfarande upp företaget så några stora förtjänster gör vi inte än, men vi ser med tillförsikt på framtiden eftersom vi vet att vårt arbete är viktigt.


Vad tänker du främst när du hör ordet psykisk ohälsa?


– Psykisk ohälsa är svårt att pinpointa till något specifikt. Det är så brett. Det täcker in SÅ mycket. När jag pratar om psykisk ohälsa i mina föreläsningar är det mer fokuserat på minoritetsstress, missbruk samt min egen depression och ångest. Det förekommer förstås i mina böcker i olika former också. Där kan jag utforska annan form av psykisk ohälsa.


Har du själv någon psykisk ohälsa? Om ja, vilka svårigheter ger den dig i din vardag?


– Jag gick in i väggen 2013 och efter det har depression hållit mig sällskap och ångestattacker har varit återkommande. Vilket jag förmodligen kommer leva med ganska länge. Tar jag mina antidepp, följer mina rutiner, sysselsätter mig och tar mina promenader så blir det oftast inga problem. Däremot kan det hända att jag får en grav ångestattack som gör att jag förblir orörlig, liggandes i fosterställning i min säng, omfamnande mina hundar och bara vill ge upp allt. Men tack och lov har jag en så fin umgängeskrets där jag kan vara öppen med detta och jag vet att de förstår. Nu var det, peppar peppar, tack och lov väldigt längesen en sån attack kom. Oftast händer det i samband med en stor stress i mitt liv.


Vad tror du är den främsta orsaken till att folk inte vågar söka sig till psykiatrin?


– Jag kan inte svara för alla andra, men jag vågade inte söka dit för att jag inte ville visa mig svag. För mig var det ett tecken på att jag inte räckte till, att jag var dålig. Jag var tillsammans med en person som trots att jag hade berättat att jag gick till psykolog och har behandlat det på olika sätt under flera år ÄNDÅ tyckte att det var pinsamt att gå till en psykolog. Han intalade sig själv att “han behöver inte hjälp” och “går jag till en psykolog kommer du använda det som ett argument att lämna mig, för då är jag sjuk i huvudet”. Och så är det såklart inte! Det går inte att hjälpa någon som inte tror på att den behöver eller vill bli hjälpt.

Det var inte förrän en av mina närmaste vänner “kom ut” med sin depression och berättade om hennes behandling att jag vågade söka mig dit. Sen är det svårt att be om hjälp. Vi lär oss tidigt att “jag kan själv” och det kan vara farligt.


Vad skulle du vilja andra människor visste om psykisk ohälsa?


– Det kan också vara farligt om det inte tas på allvar. Våga ställa frågor men framförallt lyssna. Och gärna lyssna innan du kan se eventuella signaler. All psykisk ohälsa syns inte. Ett leende kan vara en mask. Jag har själv burit den i flera, flera år.


Vad skulle du säga en närstående kan göra för att vara ett bra stöd?


– Att söka hjälp kan vara väldigt påfrestande. Nu finns det många bra alternativ till vårdcentralen men det kan ändå vara jobbigt att ta första steget. Var en stöttepelare, försök att motivera professionell hjälp.


Ha tålamod och lyssna. Du behöver inte komma med smarta råd utan ibland kan det vara skönt att bara få prata av sig. Avdramatisera det inför andra. Du ska förstås ta den psykiska ohälsan på allvar som sagt MEN det är inget man ska skämmas för. Läs på så kan du svara på andras frågor.


Vilka är dina tre främsta steg till någon som mår dåligt?


1. Va öppen med det och försök våga vara så ärlig som du bara kan. Jag själv har försökt visa min psykolog “hur duktig jag är” och att jag minsann har lyckats med det ena eller det andra. Men det skadar bara i längden. Då får jag inte den hjälp jag faktiskt behöver.


2. Motionera. Jag vet, jag vet, det låter kliché och känner du mig vet du att jag inte är den som springer till ett gym. Men det behöver inte vara så avancerat. Ta en promenad. För mig faller det naturligt då jag har hundar, men jag har även börjat boxa med en kompis. Det är faktiskt ett fantastiskt sätt att träna. Även om jag har haft ångestattack precis innan så har det lättat under träningen. Alla aggressioner försvinner och du tränar hela kroppen. Dessutom är det svårare att ställa in om du tränar med någon annan.


3. Gör dig av med näringsiglar, det vill säga personer som bara tar din energi och aldrig ger dig något tillbaka. Personer som gör att du får dåligt samvete istället för pepp. Omge dig istället mer personer som ger dig positiv energi, glädje, skratt och jag lovar dig att det kommer vara lättare.


Med ett fjärde tips, eller tillägg, vill jag säga att olika tips fungerar på olika människor. Vi behöver redskap för att ta oss igenom vissa saker. Dessa redskap är unika för dig och det kan vara grundläggande att du söker professionell hjälp för att få tillgång till dessa. Små enkla tips är tillexempel att ha egentid, sätt telefonen på “stör ej” under vissa tider – jag till exempel svarar inte i telefon innan klockan 10 – och påminn dig själv att göra dina rutiner som att till exempel äta.


Om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden och träffa 15-åriga Marcus och ge ett råd, vad skulle det vara?


– Den frågan är så svår för mig. Jag skulle kunna säga mycket: drick inte lika mycket, vänta med att ha sex, du behöver inte bevisa för någon vem du är, du duger precis som du är, gör si, gör så. Jag provade alla överlevnadssituationer jag kom på, både bra som katastrofala, men jag skulle inte ha kunnat ta till mig något råd i det tillståndet jag var då. I slutändan så kan vi inte vrida tillbaka klockan och ändra vårt förflutna. Vi kan bara lära oss av det. Jag bär mina ärr med stolthet. Jag har gått igenom alla dessa hinder som har fallit i min väg och jag har kommit ut på andra sidan starkare. Jag hade inte vetat lika mycket som jag vet nu om jag inte hade erfaret det. Jag hade inte kunnat hjälpa andra på samma sätt. Jag hade inte ens varit på samma ställe i mitt liv om jag inte hade gått igenom allt det där jobbiga. Däremot kan jag ge råd till andra 15-åringar, vilket jag redan gör. Jag får ofta mail från ungdomar som känner sig vilsna. Nu nyligen hjälpte jag en 19-åring igenom hans komma-ut-process. Det är en fin känsla att kunna vara ett stöd i det.


Något annat du vill förmedla?


– Köp mina böcker. Haha. Nej, jag skojar!


Allvarligt, den du är räcker mer än väl. Du behöver inte låtsas vara någon annan för att de runt omkring dig ska acceptera och älska dig. Jämför dig inte med andra. Vi alla klarar av olika saker, olika mycket press och stress. Jag själv har tänkt “men klarar jag av det kan väl du klara av det” vilket så förstås inte är fallet. Efter att jag blev mer öppen med mitt välmående har jag känt mig mer trygg med mina vänner. Jag behöver inte längre komma med en vit lögn när jag har en ångestattack och inte orkar komma på besök och bara genom att prata om det har det blivit lättare och lättare att handskas med dem.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.