29. Fredagsintervju: Erik Høiby.


Foto: Rickard “RilleK” Grimstrand.

Vem är du?


– Jag är en utbildad musikal artist och hårt arbetande musikkille som älskar livet och som vill uppleva mina drömmar.


Vad tänker du på när du hör psykisk ohälsa?


– Jag tänker direkt tillbaks på min egen hälsa såklart. Hur jag brottats med ångest sedan tidig ålder. Då var det dock inte så mycket fokus på just detta utan man blev mer klassad som känslig och feg eller som mammas pojke.


Vad tror du är den största orsaken till stigmatiseringen?


– Jag tror mycket är just vad jag svarade i fråga två. Det har varit nåt som ansetts vara är en svaghet. Som kille anses man då vara känslig, omanlig och lite svag.

På senare tid sedan teknologin kom in i livet och påverkar hur vi idag lever, så försöker människan hela tiden eftersträva perfektion i allt man gör. Man har inga ursäkter att inte ”lyckas”, vad det nu än är man försöker uppnå.


Allt finns framför oss med hjälp av teknologin och många skulle nog inte ens göra hälften av det som idag gör om inte den hets som uppkommit funnits. Man skulle nog nöja sig med mindre och känna lycka över det lilla man uppnår om man inte hela tiden såg var andra gjorde eller eftersträvade. Man kan se allas framgångar eller deras ”lyckliga liv”.

Jag vet av egen erfarenhet att det är som att man bygger upp en värld som inte stämmer överens med den man lever i. Allt på grund av sociala medier. Man jagar hela tiden uppmärksamhet genom att framhäva en bild av sig själv som inte stämmer och det blir en form av drog att få bekräftelse av fel anledningar.


Varför tror du psykisk ohälsa ifrågasätts av en del människor?


– Om man inte kan relatera till psykisk ohälsa och dess känslor, utan anser att det bara är att ”get over it” då tycker jag man ska va tyst. Psykisk ohälsa är ett stort viktigt problem, som kan drabba alla som hamnar i obalans och i ett beteende som framkallar stress som sedan får hjärnan att kollapsa i ren utmattning.


Jag själv har en blandning av båda faktorerna. Jag har nämligen haft ångest sedan jag va liten och pushade mig med att aldrig låta mig själv vila eller landa i det jag hade just då för stunden. Jag strävade alldeles för mycket mot att hela tiden bli bättre än vad jag redan var i allt. Enorm prestationsångest.


Vad skulle dina tre främsta råd vara till någon som precis hittat tillbaka efter en tids psykisk sjukdom?


1. Jag tycker att man lyssna på kroppens signaler. Kroppen och hjärnan ger dig nämligen signaler när det är något som är ”fel”. Ibland är man mer trött och saknar energi och det måste man tillåta sig själv att vara.


2. Man ska hela tiden sträva efter att försöka vara snäll mot sig själv och försöka att inte ta på sig en massa ”måsten” bara för att man ska vara duktig. Våga säg nej och ta hand om dig själv först. Det är ingen som tackar dig på jobbet eller i livet om du blir sjuk.


3. Mindre sociala medier eller andra plattformar där man kan söka bekräftelse istället för att ta tag i vad det är man faktiskt känner eller hur man mår.


Har du själv fått erfara psykisk ohälsa?


– Som jag skrev lite innan så har jag haft ångest sedan liten, utan att just då förstå var det handlade om. Jag var rädd och orolig för så små konstiga saker. Varje gång jag var på bio eller teater så fick jag en känsla av att jag va tvungen att kräkas och blev jätterädd varje gång. Så mamma fick alltid ta mig in och ut för att jag skulle klara av det. Ibland gick det över. Andra gånger gjorde det inte det.


Jag hade en känsla av att jag skulle dö. Jag är livrädd för döden och trodde hela min uppväxt att jag skulle dö innan jag va 17 bara för att jag träffade en familjeväns son som dog i cancer. Jag trodde att jag skulle göra det också. Även nu i vuxenålder så är min ångest och mina panikattacker där emellanåt. Dem orsakar en klump i halsen och om jag har ångest, så får jag ofta kväljningar. Men idag har jag lärt mig att det bara är en av kroppens alla reaktioner för att kunna släppa ut och ventilera. Jag kan leva, men trots det så lever jag ett toppen liv och anser det är bra att kroppen får ut känslorna på nåt sätt än att känslorna hålls tillbaka. Vissa gråter medans jag hanterar min sorg, stress och andra känslor med andra kroppsliga uttryck som bland annat är kväljningar.


– Jag drabbades även av en psykisk utmattning 2015, efter många många år av att aldrig känna efter eller handskas med känslor och händelser som har varit med mig sen jag va liten. Mobbning/ osäkerheten efter det och hur man då byggde upp en slags mur på varje sida och levde efter den vägen med massa andra verktyg för att kunna ställa mig på scenen.

Allt inuti mig ville aldrig våga gå upp på en scen och sjunga. Den inre jag ville inte synas och göra så som jag gjorde i många år. Att gömma mig för att inte få stryk eller trakasserad. Så under alla år med utbildning och uppträdanden och auditions så påverkades jag MYCKET mer än vad jag visste. För att palla utsätta mig för allt detta så krävdes det så otroligt mycket planerande och energi. För att göra fel eller ”fucka” upp va inget alternativ. Jag lärde mig och repade in allt vad som skulle tänkas skulle kunna hända. Om jag missade nåt, så hade jag även repad in en backup grej som skulle se ut som att jag bara enkelt improviserade av ren tur och talang. Men allt detta var hårt och krävande, så till slut orkade hjärnan inte mer.

Det började med yrsel. Det blixtrade framför ögonen och tills slut kunde jag inte sova. Hjärnan vägrade stänga av. Dödsångest och panikattacker va 24/7. Jag åkte in på psyket efter 3 dygn utan sömn och hade börjat se konstiga saker som inte fanns och kände rädsla för alla ljud och rörelser. Jag kom in på morgonen och hade en puls på 188, då normal är 65. Fick starka sömn tabletter och skulle se om allt löste sig. Första natten sov jag 15 timmar och det va helt sjukt att vakna dagen efter och va typ utvilad. Men det va bara den natten och sömnlösheten fortsatte. Psyket blev min vän den veckan. Jag åkte in och ut och fick senare börja med psykolog några gånger i vecka och massa lugnande tabletter så jag gick som en zombie under hela dagarna. Men det va så mycket bättre än den totala paniken man kände hela tiden annars.


Jag jobbade då på Göteborgsoperan och är så galet tacksam för att jag va där just då. Dom hjälpte mig med ALLT. Dom va med på psykologintroduktionen och med läkarna som skulle börja behandla mig. Dom satt med filt runt mig när jag bara satt och skakade av ångest som att det va 30 minus grader.


Efter månader av helvete så började min resa med antidepressiva. Jag har alltid varit skeptisk till detta och tänkte att ”jag ska fixa detta själv”. Men denna gången gick det inte. Jag tackade bara ja med en gång och sa att jag gör allt för att slippa leva såhär och inte känna igen mitt eget liv. Så, för att inte skriva en bok så ska jag avsluta med att säga att detta va det som räddade mig. Jag går på väldig liten dos. Men den har gjort mig till den jag är idag och till den lite bättre.


Ångesten jag har haft sen liten är så mycket mindre idag. Jag bryr mig inte så mycket om att prestera ”perfekt” och ger lite mer fan. Jag älskar det. Jag känner ingen förlorade känslor för nåt. Jag är så tacksam för hjälpen och stödet man fick från Operan, vänner och familj.


Om du blickar in i ditt liv just nu, anser du då att du lever ett balanserat och välmående livsstil och befinner dig i en sund vardag?


– Jag tycker att livet är toppen. Jag älskar livet. Vill somna snabbt på natten för att hoppa upp och leva dagen efter igen. Men man måste alltid tänka på vad man gör och varför man gör det. Och gör man det för sig själv eller för någon annans skull. Det går alltid i perioder. Vissa är lite mindre bra men aldrig fruktansvärda. Och då dricker jag inte alkohol bland annat. Det kommer mer ångest alltid dagarna efter. Det viktiga för mig är att lyssna bara på hur mycket mitt psyket orkat dag för dag. Tackar nej när det inte känns så bra. Äter ofta och inte pushar mig för mycket i träning när jag är trött. Försöker skapa sängen och sömnen till nät jag behöver och alltid prioriterar. Bra sömn gör så stor skillnad.


Vad skulle du säga till ditt 15-åriga jag om du fick chansen att möta honom igen?


– Det som nästan alla säger tror jag. Var snäll mot dig själv. Tro på dig själv och att allt kan hända. Det är ditt liv och gör det så bra som du vill ha det. Dröm stort och låt ingen stoppa dig. Och drömmer du om nåt, så känns det lite som att det händer. Så skulle det inte hända, så har du ändå fått en fin känsla av hur det skulle kännas. Does it make sense haha?

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.