32. Fredagsintervju: Anna Bergendahl.


Foto: Magnus Ragnvid.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.


Jag är en 27-årig artist, låtskrivare, läkarstudent på paus och goodwill-ambassadör för Svenska FN-förbundet som älskar gråtfilmer, landslagsfotbollsmatcher och att spela tennis mot min pappa.

Just nu är jag på Sverigeturné och gör även några Europastopp. Dessutom har jag precis släppt min nya singel “Home” och mer musik kommer inom kort.


Vad är det första som du tänker när du hör psykisk ohälsa? 


– Då får jag direkt en förnimmelse av mina panikångestattacker.


Vad är din egna erfarenhet till psykisk ohälsa? 


– Våren 2016 blev min pappa sjuk i sviterna efter en vårdskada.

Jag hade också precis börjat läkarprogrammet och dagspendlade mellan Stockholm och Örebro. Pappa var inlagd och ringde och sa att han fått förmaksflimmer och att han ville att vi i familjen kom. Jag hade då ingen aning om att flimret han hade inte alls behöver vara speciellt farligt, utan trodde att han i princip höll på att dö. Jag minns att jag började hyperventilera och tappade känseln i händerna. Jag försökte ringa min bror som jag absolut ville ha med i bilen mot sjukhuset eftersom jag trodde att min pappa skulle dö, men jag kunde inte slå in numret på grund av krampen i händerna. Det kändes som om väggarna ramlade in mot mig och att jag inte fick plats i min egen kropp. Det var min första panikångestattack. Efter denna episod fick jag ganska svår ångest och panikångest i omgångar, framförallt inför tentor. Jag tror att jag projicerade min rädsla för att förlora min pappa på tentorna och prestationsångest. Min pappa mår förhållandevis bra idag och efter en handfull panikångestattacker och två år med ångest som kom och gick har jag idag varit fri från ångest i ett drygt år. Jag pratade med en psykolog två gånger via studenthälsan och medicinerade vilket hjälpte mycket. Men framförallt tror jag att tiden läkte mig. Jag mognade bort från min ångest, men vet att jag har en sårbarhet att få det igen och jag får passa mig för att pressa mig själv för hårt och vara noga med att ta hand om mig själv.


Vilka är dina tre främsta tips till någon som mår psykisk dåligt?


Nr1: prata med andra. I början hemlighöll jag hur jag mådde för alla utom närmaste familjen och vänner. Jag skämdes. Idag känner jag noll skam och vet att det bara är kemin i huvudet som ballar ur en stund. Det har varit evolutionärt fördelaktigt att kunna känna rädsla och oro, annars skulle vi ej ha de känslorna. Hjärnan och kroppen gör allt för att du ska överleva, men ibland slår det lite fel. Så fort jag började prata även med bekanta och klasskompisar insåg jag att jag var långt ifrån ensam om mina problem. Det hjälpte oerhört mycket! Jag var inte onormal och jag höll inte på att bli galen. Det är samhället som är galet! Nr2: Är att söka samtalsterapi och Nr3 är att inte vara rädd för att medicinera. Skulle man få en mer renodlad kroppslig sjukdom skulle man ju inte tveka att ta medicin – samma mentalitet måste nås vad gäller de psykiska sjukdomarna. Men läkemedel måste kombineras med terapi, fysisk träning, bra mat och god nattsömn. Man kan komma väldigt lågt genom att se till att kroppen får sina basala behov tillgodosedda.


Att få möjligheten och chansen att medverka i en svensk musiktävling som Idol är både fantastiskt och en enorm skjuts mot att få syssla med sin dröm. Men programmet upplevs utöver detta också både intensivt, avskärmat och prestations-krävande. 


Hur pass psykisk påfrestande var Idol-resan för dig och hur vart din reaktion mentalt när var över och vardagen kom tillbaka?


– Jag var 16 år då och blev såklart psykiskt påverkad av hela grejen. Det var tufft att ta kritik från juryn i live-tv. Att i en ålder som juridiskt anses som barn få höra att man ser ful ut eller presterar dåligt, tog på självkänslan. Men jag är naturligtvis också väldigt tacksam för allt Idol gav mig och har överlag många varma och fina minnen därifrån.


När vardagen kom tillbaka kändes det helt okej. Jag gick på gymnasiet och älskade att plugga och hade ett positivt sammanhang att återvända till. Jag är väldigt glad att jag kämpade på i skolan trots Idol och Mello.


Ångrar du på något sätt din Idol medverkan?


– Nej, absolut inte! Men fick jag säga något till mitt 16-åriga jag skulle det vara att tävlingen inte är på liv och död. Det är inte Hunger Games. Det är ett underhållningsprogram!


Om du blickar in i ditt liv just nu, anser du då att du lever under en balanserad, hälsosam och välmående livsstil och vardag? Motivera gärna.


– Nej, det kan jag inte skriva under på med hedern i behåll! Trots att jag pausat läkarprogrammet för att inte pressa mig för hårt så har jag ett späckat schema och turnélivet är som det är – långa dagar, sena kvällar, fester och många sociala möten där man ska vara på topp i varje moment. Det blir svårt att hinna med att träna så mycket jag vill, men jag försöker tänka på att få i mig mycket frukt och grönt och att sova minst åtta timmar. Turnélivet ger inte optimala förutsättningar för att leva ett balanserat liv, men jag försöker! Och jag mår väldigt bra psykiskt. Det enda dåliga med det är att man saknar motivationen att förebygga framtida psykisk ohälsa. När man mår bra vill man ju bara må bra!


Om du fick möjligheten att förändra en sak i livet. Vad skulle det vara? 


– Om jag får fantisera helt fritt skulle det nog vara att träffa en PT några gånger i veckan och ha en personlig kock, haha! Då skulle jag få till balansen. Men jag får kämpa på på egen hand istället!


Något annat du vill förmedla? 


– Om du mår dåligt finns det bra hjälp att få. Sök hjälp, prata med andra i din närhet och vet att det inte finns någon skam i att drabbas av psykisk ohälsa eller att ha en psykisk sjukdom. Det finns många som känner precis som du!

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.