33. Fredagsintervju: Arvid Sand.


Foto: Sanna Lindberg.

Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.


– Jag heter Arvid Sand, 21 år gammal och jobbar bland annat som skådespelare. Jag bor i Stockholm men är uppvuxen i Småland där mitt intresse för skådespeleriet startade, genom kulturskolans teaterverksamhet och från alla filmerna som jag älskade att kolla på.


Jag visste tidigt att jag ville hålla på med film och teater och förstod också snabbt att jag ville flytta till en stad. När jag var sexton flyttade jag hemifrån till Växjö för att plugga teater på gymnasiet och efter studenten hamnade jag till slut i Stockholm för två år sedan. Sen jag kom hit har det rullat på lättare med auditions och jobb, men kämpar fortfarande mot att en dag kunna försörja mig helt på skådespeleriet. Det mest aktuella jobbet var i den svenska Netflix serien ”Störst av allt”.


Vad tänker du på när du hör psykisk ohälsa?


– Det är svårt att sammanfatta vad jag tänker på när jag hör psykisk ohälsa. Jag tänker bland annat på mig själv, mina vänner och min familj. Jag tänker på saker jag gått igenom eller som jag hört andra gått igenom. Det känns som att alla går igenom perioder med psykiska besvär och ändå är det svårt för de flesta att prata om, inklusive mig. Som tur är så verkar det som att det blir mer och mer accepterat att vara öppen om det.


Har du själv någon relation till psykisk ohälsa? Om ja, berätta gärna.


– Min relation till min egna psykiska ohälsa började nog när jag var tretton och gick i sjuan. Jag hade länge haft ett ohälsosamt tänk angående mig själv och min kropp, men till slut övergick tankar till handlingar. Det började med att äta lite mindre, till att jag till slut inte åt alls. Min ätstörning gjorde att jag fick en depression och sedan var jag fast. Jag fick till slut hjälp från BUP men det var länge jag kände mig ensam om mina problem. Jag vågade först inte berätta om det för någon eftersom jag var rädd för att någon skulle säga att det var inbillning, att jag bara hittade på.


Vad är din generella uppfattning till psykisk ohälsa i Sverige?


– Min uppfattning är att det är ett väldigt vanligt problem i Sverige. Det finns mer hjälp mot psykisk ohälsa i Sverige än i många andra länder, men det betyder inte att det inte finns mycket kvar att förbättra. Många verkar tro att bara för att det är sämre i andra länder så betyder det att man inte ska sträva mot förbättring. Det är viktigt att veta vad vi i Sverige har för privilegier, men jag tycker vi har en bra bit kvar. Det är väldigt många jag känner som inte alls fått bra hjälp mot sin psykiska ohälsa. Eller i värsta fall, ingen hjälp överhuvudtaget.

I serien ”Störst av allt”, som för övrigt är en klockren och grym serie, existerar det mycket mörker, segregation, psykisk ohälsa och våld.


Hur var det egentligen att omge och befinna sig allt detta under hela serieinspelningen?


– Att spela in ”Störst av allt” var för mig var inte så jobbigt när det kom till seriens mörka delar. Labbe (Karaktären som jag spelade) behövde inte utstå lika många tuffa scener som många andra. Däremot så fanns det absolut scener som påverkade mig. Men då var det tur alla det var en sådan bra atmosfär på inspelningen. Det fanns alltid respekt när det kom till de tuffa ämnena, och vi diskuterade oftast igenom mycket av scenerna innan vilket var skönt.

Det jobbigaste psykiskt var på ett personligt plan, att jag kände en enorm press. Att vara med i en Netflix-serie som kan visas i hela världen är ingenting man är van vid. Då är det väldigt lätt att bli oerhört självkritisk.


Kan du relatera till din egna gymnasietid? – Känner du igen dig i tonåringar mående, beteende och agerande?


– Ungdomskaraktärerna i ”Störst av allt” går igenom mycket som jag först trodde var väldigt långt ifrån min egna skolgång. Men när jag tog ett steg tillbaka så insåg jag att det finns väldigt breda ämnen som är svåra att inte kunna relatera till. Nej, jag har inte vuxit upp i Djursholm med pool och helikopterplatta i trädgården, men jag har varit en tonåring. Och som tonåring går man igenom sjukt jobbiga saker. Så ja, det finns saker jag känner igen mig i.


Vad tror du är den största orsaken till att stigmatisering råder kring psykisk ohälsa?


– Jag tror att det bland annat är något som ärvts av tidigare generationer då det var mindre accepterat. Eftersom det var något som man inte skulle prata om så tror jag att tystnaden och stigmat har förts över från föräldrar till barn. Jag tycker dock inte att psykisk ohälsa borde vara normaliserat, utan snarare accepterat. Det måste vara okej, men jag tror inte att det ska ses som ett normalt tillstånd. Precis som fysiska besvär.


Vad är ditt främsta tips till någon som mår dåligt?


– Prata, prata, prata. Har du någon du kan prata med, familj eller vänner, så berätta om dina tankar och problem. Det kan lätta lite på trycket. Det är så lätt att känna att man aldrig kommer bli frisk. Men förhoppningsvis kan sin omgivning hjälpa till med att få det att kännas lite mindre hopplöst!


Om du fick möjlighet att ändra en sak i ditt liv. Skulle du ta den möjligheten och vad skulle det vara?


– Det händer säkert fem gånger om dagen att jag tänker ”Varför sa jag så?” ”Jag önskar att jag gjorde annorlunda”. Men egentligen tror jag att det kan vara väldigt destruktivt att vilja ändra saker i sitt liv. Jag kan tänka att jag skulle vilja ändra saker, men skulle jag väl få valet så skulle jag nog sagt nej.


Något annat allmänt du skulle vilja förmedla inne intervjun avslutas?


– Psykisk ohälsa är så individuellt, det är viktigt att lyssna på andra men först och främst är det bästa att lyssna på sig själv. Ingen vet bättre vad du mår bäst av än du själv.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.