46. Fredagsintervju: Henrik Johnsson.


Vem är du? Berätta gärna lite om dig själv.


– Jag är en människa som tycker om att leva, som arbetar med att forma berättelser på radio, tv och poddar som producent, programledare och författare. Har två söner, en fru och gillar handboll, tennis och musik. just nu har jag avslutat säsongen för Sommar i P1 och är redaktör för tv-prisgalan Kristallen.


Vad är det du främst tänker på när du hör ordet psykisk ohälsa?


– Den ogripbara smärtan i känslan av meningslöshet. Frustrationen i att känna sig ensam, att varken en själv eller andra förstår sig på den ohälsan som du lider av.


Har du själv någon erfarenhet till psykisk ohälsa?


– Jag har aldrig själv slagits ut av hälsoproblem, annat än överansträngning som varit direkt kopplad till för mycket jobb. Men jag har förstått på kollegor, kompisar och värdar i arbetet med flera “Sommar i P1”, som jag producerat, att man inte kan förstå hur det är att förlamas av ohälsan, man kan som utomstående bara respektera och lyssna på den som är sjuk. Pratade mycket om detta med Joakim Lundell då hans program handlade om hans kamp med självmedicinering och förvirring fram till diagnoserna fastställdes. Sett till den oändliga mängden reaktioner som vi fick efter programmet så bevis på att psykisk ohälsan är vida utbredd och ett gigantisk problem som kräver stora insatser. Vi ska inte bedöva bort och gå vidare ensam, vi ska lära oss att leva med och gå vidare tillsammans.


Vart skulle du säga gränsen går för vad som är ohälsa respektive inte?


– När du inte kan hjälpa eller stärka dig själv, inte ta dig ur mörka känslor med en joggingtur, en film eller samtal med kompis utan behöver professionell hjälp, då är du sjuk. När du inte förstår varför det gör ont, när känslan styr dig utan att du är medveten. När allt annat än det livet du har känns som ett bättre alternativ, när depressionen är starkare än din vilja så behöver du hjälp.


Vem eller vilka bär egentligen ansvaret för den psykiska ohälsan som idag råder?


– Vi medmänniskor i samhället bär alltid ansvaret för varandra. Vi pressar varandra, peppar varandra med luftfyllda löften om att vi är bra och duger som vi är, det hjälper inte. Ansvar finns också hos den drabbade. En sjukdom kräver ett anpassat beteende. Äta klokt och motionera i perioder då man orkar, och ta hjälp när man inte orkar. Så ansvaret är delat, men bygger på förståelse. Den som brister i förståelse brister i ansvar.


Hur skulle samhället kunna förebygga den?


– Dels att vi, som nu, pratar om den för att öka förståelsen. Och att vi “friska” inte flabbar med och romantiserar runt att “det är bara att bita ihop”, “ryck upp dig” eller “så jävla farligt kan det väl ändå inte vara”. Samhällets enda sätt att visa sitt engagemang är att avsätta resurser för barnen. Den stökiga killen eller tjejen i klassen behöver en fast hand och utbildad vuxen som guidar dig dem genom uppväxten och de andra klasskamraterna för att den drabbade inte ska känna sig utanför, annorlunda eller fel. Vi är alla unika, fast på olika sätt.


Vad gör du personligen när det kommer till att bidra och förebygga psykisk ohälsa?


–  Accepterar och lyssnar. Försöker bemöta med särskilda behov på ett särskilt sätt. Jag är ungdomstränare i handboll. En sport där man gör allt i grupp, formar sina regler och skapar en kultur. En grupp som bygger på att alla känner sig fria och trygga. Idrotten är fylld av överaktiva människor. Dess tydlighet och fysiska ansträngningar är en bra miljö, om vi ledare handskas med den rätt. Den psykiska ohälsan inom idrotten är dess största hemlighet i en värld där svaghet föraktas och styrka premieras. Jag har läst många sportbiografier, dessutom översatt en (Andre Agassi’s “Öppen” och träffat många som lyckats försörja sig på sin idrott. Alla, verligen alla har ett välutvecklat förhållande till extrem ångest, press, stress och den lilla lättnaden som uppstår då man får vara en vinnare i några sekunder innan allt börjar om…


Hur kan man på en individnivå bidra för att vara med i arbetet mot ett samhället utan psykisk ohälsa?


– Inte tro sig veta hur andra mår innan de har berättat.


Har man som arbetstagare rätt att sjukanmäla sig om man mår psykisk dåligt en morgon? Bör/måste man ge skäl till sin sjukanmälan till arbetsgivaren?


– Ja och ja. Är du deprimerad så börja med att ligga still innan du tänker på att resa dig. Som arbetsgivare skulle jag behöva veta för att kunna hjälpa. detta är lätt att säga, men jag förstår att jag inte fattar hur svårt det är att dela med sig av något som av en del anses vara förknippat med skam. Men så länge vi pratar om detta så blir det bättre.


Något annat allmänt du vill förmedla eller informera om?


– Alla har sitt bagage av smärta och melankoli. Prata prata och prata. Självmedicinera inte. Sprit och knark kanske lovar stort i början, men kan bara garantera att de ljuger. Lär känna din smärta för att kunna hantera den. Vi som står bredvid måste försöka förstå att allt inte går att begripa och att det är ett pågående samtal och att det inte finns en mirakelkur som botar för alltid.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.