47. Fredagsintervju: Martin Melin.


Vem är du?


– Jag heter Martin Melin och har på ett märkligt sätt hunnit bli 52 år. Men som någon klok sa, bättre att bli äldre än att inte bli det. Jag jobbar sedan 30 år tillbaka som polis, ett yrke som inte alls var självklart. Jag tänkte först bli journalist och sökte in till Poppius journalistskola två gånger men kom inte in. Åkte då till USA och pluggade engelska och kom hem med siktet inställd på att göra min pappa glad och börja plugga historia. Jag skrev in mig på universitetet och påbörjade mina studier. Efter två dagar, när jag satt i biblioteket och läste om Mesopotamien insåg jag att det här inte var något jag brann för. På fredagen meddelade jag att att jag hoppar av. Veckan efter skickade jag in ansökan till Polishögskolan eftersom jag hade en kompis som gick där. Jag kom in och har sedan dess blivit kvar.


Under åren har jag dock hunnit med en hel del. Bland annat plugga på Poppius. Men det som kanske ändra mitt liv mest var vinsten i TV-programmet Expedition: Robinson. Livet efter den där hösten 1997 blev sig inte likt. Helt plötsligt var man någon som folk kände till, hade åsikter om och som fick åka jorden runt på grund av detta.


Jag har varit gift två gånger, har tre barn och trivs som pappa. Framförallt nu när barnen blir äldre. Tre böcker har jag skrivit och håller på med min fjärde, så jag känner att jag har rätt att titulera mig författare numera. Skriva är något jag äskar, däremot har jag en dålig arbetsmoral, vilket är dåligt om man ska hålla på med ett ensam arbete som författandet. I övrigt reser jag för de pengar jag får över och älskar sport, all typ av sport.

Skall jag sammanfatta bilden av mig själv i tre ord så blir det: ödmjuk, nyfiken, prestigelös.


Vad är det första du tänker på när du hör psykisk ohälsa?


– Psykisk ohälsa är något som jag som polis kommer mycket i kontakt med, framförallt personer med vanföreställningar. Det är något som vi poliser, och även allmänheten, borde få bättre utbildning i. Jag har haft tur att ha duktiga chefer som har sett till att vi fått en hel del föreläsningar och besök av personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Båt läkare, anhöriga och personer med olika diagnoser. Något av de svåraste uppdragen som polis är just möten med personer med psykisk ohälsa.


Har du egna erfarenheter till psykisk ohälsa?


– Jag har en bekant som fick diagnosen schizofren när han var 19 år och det var tungt att se hur han långsamt förändrades, men också glädjande att se hur han efter tjugo år faktiskt blev bättre och idag kan han leva ett relativt vanligt liv. Annars handlar mina erfarenheter mest om personer jag träffar på i jobbet som polis. Jag vet inte om man kan dela in psykisk ohälsa i olika grader men jag träffar ju på både personer med kraftiga vaneföreställningar där det är väldigt svårt att nå fram till dom i samtal. Jag träffar även på personer som är deprimerade eller som har ångest – lättare typ av psykisk ohälsa.


Hur psykisk påfrestande var egentligen äventyret Robinson? Kan du beskriva dina känslor kring äventyret.


– Det som var jobbigast med Robinson var maten, eller rättare sagt svälten. Det är väldigt, både fysiskt och psykiskt, jobbigt att inte få äta. Testa att inte ät på två dagar, ät sedan en banan och ät sedan ingen på en dag till – den känslan. Robinson är sedan en tävling i social kompetens, inte en överlevnadstävling och där vinner de som har lättast att umgås med (Manipulera) de andra deltagarna.


Om vi sedan vänder oss till ditt yrke och hur det ser på den psykiska ohälsans front där, hur ser öppenheten då ut inom polisyrket när det kommer till den psykiska ohälsan? – Har ni en öppen dialog kollegor emellan kring hur ni mår eller är den mer stängd?


– Svårt att veta vad du menar med öppenheten men inom polisen pratar vi mycket med varandra om det vi upplever och hur vi mår. Tvärtom vad många tror så är vi väldigt generösa med våra känslor. Ingen tycker det är tufft att ha tagit hand om ett dött barn från en trafikolycka och sedan bara rycka på axlarna. De poliserna är väldigt få.


Hur ofta får ni egentligen uttrycka på larm som visar sig vara självmord eller försök till självmord?


– Jag skulle säga att vi hanterar någonting som kan kopplas till självmord varje dag i Stockholms län.


Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?


– Jag upplever det som att det har blivit mer och mer accepterat att prata om sin psykiska ohälsa, och det tycker jag är bra. Det finns inget att skämmas över, tvärtom så är det väl bra att omgivningen kan få ett svar på varför den som är sjuk gör som hen gör. Och jag tror det är lättare att kunna bli bättre om man inte också behöver gå och oroa sig för vad omgivningen skall tycka.

Jag vet inte hur det är att inte må bra så jättesvårt för mig att sätta mig in i hur man skall gå till väga om man vill berätta. Men om man börjar med sina närmsta och pratar med dom så kanske det löser sig automatiskt.


Vilka är dina tre främsta tips för hur man kan ta sig igenom en tung period i livet?


– Mina tre tips är egentligen ett tips. Älta inte utan skriv ner på ett papper vad som drar dig. Få det på skrift, och ljug inte för dig själv – var ärlig och bara låt det komma. Skriv. När du sedan har skrivit ner det kommer du också lättare kunna identifiera problemet. Då slipper du älta och grubbla. Därefter – våga ta hjälp. Det kan vara av en vän, anhörig eller av någon professionell.


Sedan ska man veta att nästan alla människor har tunga perioder. Det är inget man är ensam om.


Slutligen, Vilken är din största inspirationskälla?


– Jag har ingen person som inspirationskälla utan livet i stat är min inspiration. Jag har i så många år jobbat mot fördomar – och då brinner jag av revanschlust, eller “jag ska visa dom”-känsla. Det är min drivkraft.


Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.