60. Fredagsintervju: Sune Lewander

Sune Lewander är en 25 årig kille som till vardags arbetar på PEAB asfalt, parallellt med att vara Sveriges bästa motocrossförare. På sin lediga tid gärna umgås med vänner och familj eller hitta på roliga aktiviteter innehållande hjul och motor. Han undviker gärna stadsmiljö och trivs allra bäst ute på landet där lugnet och friheten fyller hans kropp och själv.


Han har under flera år tävlat på elitnivå i quadcross, något som hans liv för det mesta kretsar runt. Han brinner starkt för sporten och känslan på crossbanan, att hela tiden ligga på gränsen och flyga högt är en ren frihet enligt honom själv. Det han inte såg komma var att hans liv under ett lag-EM i Italien skulle förändras totalt. Två förare råkar hoppa rakt in i en kille, varpå han efter smällen hänger livlös över sin fyrhjuling.


- Killen vid namn Connor Smith avled på plats. Sune Lewander hade råkat döda en jämnårig.


" Den enda tanken som fanns i mitt huvud var “Jag har dödat någon”


Vad väcker ordet psykisk ohälsa för tankar hos dig?


- För mig känns det på något sätt ganska långt bort. Inom byggbranschen så finns det en machokultur, helst ska man skaka av sig jobbiga saker och gå vidare utan eftertanke.


Vart skulle du säga gränsen går kring vad som klassas som ohälsa respektive inte?


- Det är nog en ganska hårfin gräns. Vi alla kan ibland ställas inför tuffa saker i livet men när kraften till att vilja må bra och ändra sin livssituation försvinner så tror jag att man bör tänka sig för.


Har du några allmänna bra tips på hur man kan hantera sin psykiska ohälsa?


- För mig var nyckeln att vara öppen med mina tankar och känslor. Jag hade både familj och vänner jag kände att jag kunde prata med för att få någon typ av respons av mina tusen tankar som snurrade. Det viktigaste som visade sig efteråt var att verkligen lyssna på mig själv och vad jag ville göra för att hitta tillbaka till livet. Många tyckte att jag skulle prata med psykolog som tyvärr inte hjälpte för mig, jag tog saken i egna händer.


Sporten du utövar är en fartfylld och rätt farlig sport, där olyckor som den du fått erfara kan inträffa. Jag kan bara tänka mig, som utomstående, hur det hela måste ha känts för dig. Att delvis få uppleva en olycka där en person i samma ålder dör, men också att du är en av dem som varit inblandad i personens död. Det måste uppkommit tusentals olika känslor inombords, både där och då men också i efterhand. . .

Kan du berätta vad det var som hände? Hur kändes allt? Påverkades du mentalt? Kände du skuld?


- Starten gick och 30 förare från 15 olika nationer med fullt adrenalinpåslag rusar iväg för att vinna för just sin nation. 5 svängar efter att starten gått så får Connor Smith från Storbritannien, stopp i ett hopp och innan varningsflaggor kommer upp så är olyckan framme. Vi är två förare som hoppar rakt in i Connor som efter smällen hänger över fyrhjulingen alldeles livlös. Just då förstod jag inte vad som hänt utan mitt mål var att komma tillbaka in på banan för att göra goda resultat för mitt land. När racet var slut så föll poletten ner. Ambulansen hade inte lämnat banan och ryktet om att Connor hade avlidit ekade genom depån i Italien. Jag insåg då att jag har varit inblandad i en krasch där en 19 årig kille inte finns mer.


- Den enda tanken som fanns i mitt huvud var “Jag har dödat någon”.


Tävlingen avbröts direkt och alla fick återvända till sitt hemland. Vi hade 230 mil hem och mitt huvud höll på att sprängas med alla bilder från det som hänt. Väl hemma så ville jag inte ens tänka på den sporten som gett mig så mycket glädje och lycka genom åren. Körningen var mitt liv, det var allt för mig men nu var allt som bortblåst. Sömnlösa nätter och ingen motivation till livet.


- Jag levde i en mardröm.


När jag läst och lyssnat lite om själva incidenten, där du själv delvis pratat om allt så har jag förstått det som att du själv har erfarenhet av psykisk ohälsa då du efter incidenten med Connor drabbades av någon form av depression. . . Stämmer detta? Vilka komplikationer resulterade olyckan i för din del? Önskade du någonsin att det var du som död istället för Connor?


- Mitt liv blev upp och ner. Jag klarade inte av vardagen och möjligheten att se positiva saker som förgyller livet fanns inte. Jag fick hjälp utav en psykolog men det gav mig ingenting. Bilden av den förkrossade pappan satt fastklistrad i mitt huvud.

Alla som kör och är inblandade i motorsport är medvetna om riskerna och det kan hända vem som helst.


- Tanken att det borde vart jag istället fanns inte utan det var istället varför det behövde hända en sådan tragisk olycka. Jag beskyllde mig själv oerhört mycket och gick igenom händelseförloppet miljarder gånger för att tänka vad jag kunde gjort annorlunda.


Hur går man egentligen vidare efter man råkat dödat någon av misstag. . . Det måste varit extremt tufft och är säkert fortfarande stundvis det att bära denna incident på sina axlar?


- Under nästan ett år hade jag ett rent helvete. Ska jag ta något positivt från det så fanns det aldrig någon som beskyllde mig för det som hände. Jag tror det var en nyckel till att läka så pass snabbt som jag ändå gjorde.


" Jag beskyller inte mig själv längre.


Hur gick du vidare? Hur har du bearbetat allt


- Psykologen hjälpte inte och med bilden av den förkrossade pappan kvar i tankarna så bestämde jag mig för att ta kontakt med familjen till Connor. Jag gjorde en djupdykning i mina känslor och fick ner allting väldigt fint i ett handskrivet brev som jag skickade till familjen. Jag skickade även med en liten keramik blomma som jag gärna ville att dom la vid graven. Det dröjde inte länge tills jag fick svar och första tanken som slog mig var “Vilken kärleksfull familj, jag måste få träffa dem”.


I brevet fanns en inbjudan till skottland, att få bo med familjen en vecka för att få prata ut och förhoppningsvis läka själarna som var brustna. 7 månader efter olyckan hade hänt, så sitter jag plötsligt i skottland med min pappa och på andra sidan bordet sitter Connors familj. Pappa Bill, mamma Jaqcui och deras dotter Taylor. Veckan hos dom blev startskottet för mig att komma tillbaka till livet. Det som hände är flera sidor med text men det blev massor av gråt, skratt och kärlek delat den veckan. Det är ett av dem finaste minnena jag har i livet och på något sätt hjälpte denna veckan även familjen att bearbeta sorgen. Jag kan tänka nu i efterhand hur märkligt det kan vara att en sådan tragisk händelse kan bli till något så fint.


Vart befinner sig dina tankar och känslor idag när du tänker tillbaka på olycksdagen?


- Jag beskyller inte mig själv längre. Jag kan se tillbaka för att konstatera hur mycket jag utvecklats som människa och hur mycket hela händelsen gett mig. Jag hoppas att ingen behöver uppleva något liknande.


Men du sitter på cykeln idag igen?


- Jag är tillbaka på en elitnivå men det tog många år att övervinna den mentala biten.

Jag gick en lång tid med känslan av att något saknades och glädjen för körning fanns inte på samma sätt som innan olyckan. Som tur var så kunde jag övervinna det och idag kan jag hålla på med min största passion och uppskattar varje dag som jag får möjligheten att fortsätta med det.


Har olyckan förändrat dig som person och som motorcrossförare?


Ja, jag har fått ett helt annat konsekvenstänk i både livet och körningen. Lite fegare skulle man nästan kunna säga. Det var 100% in i allt och aldrig en tvekan om besluten jag tog förr. Kanske har det med åldern och erfarenhet att göra också haha.


Du har som jag förstått det även träffat familjen, bestående av mamma, pappa och syster till Connor efter hans död. . .


Hur kändes det att få träffa hans familj efter allt? Hur var mötet? Har ni fortfarande kontakt idag?


- Att hantera nervositet har jag lärt mig genom racingen men att stå framför deras dörr innan jag kliver in var hemskt. Så fort jag fick träffa dom släppte allt och vi hade en underbar vecka ihop. Vi fick även följa med på ett minnes event för Connor där hela Sporten i storbritannien hade samlats för att hylla Connor genom ett minnes race.


Jag och Bill håller fortfarande kontakt och vi träffas en gång per år. Bill bjöd även ner mig till Italien på samma bana som olyckan hände för att köra ett minnes event nu i sommar. Det blir första gången jag kör där sedan olyckan. Hur det kommer att upplevas mentalt vet jag inte, jag var där 2017 men då körde jag aldrig. Det återstår att se hur det går.


" Man vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut.


Hur mår du generellt idag?


- Jag mår superbra! 2019 blev jag Norsk mästare och körde även Europamästerskapen där jag blev historisk svensk, att stå överst på pallen i en utav fyra deltävlingar. Livet rullar på precis som det ska och jag kan tackla motgångar med en positiv inställning.


Vart står på tur nu i ditt liv och motorcrosskarriär?


- Just nu är det lite lågsäsong. I maj drar det igång så tills dess tränar jag och jobbar stenhårt för att få in pengar till min satsning om att bli topp 3 i Europa 2020. Jag försöker även få in sponsorer som vill hjälpa mig på denna resa och det är många positiva företagare som ställer upp vilket jag är evigt tacksam över!


Receptet bakom ett lyckligt liv? Vad är det enligt dig?


- Lite klyschigt svar kanske -se till att göra sånt som får dig att känna dig lycklig i livet. Jag är 25 år och jag lägger all min tid och alla mina pengar på min sport. Jag är säker på att när jag är äldre så kommer jag att se tillbaka på min tid jag är i nu och känna att jag gjort helt rätt val som levt ut min dröm. Detta är lycka för mig och jag bryr mig inte om vad andra tycker om vad som är klokt att göra i min ålder. Jag har möjlighet att hålla på med det jag älskar och jag tar den chansen, man vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut.


Något annat du vill tillägga innan vi avslutar?


- Vill du stötta min satsning på något sätt så ta gärna kontakt med mig via sociala medier.

Tycker ni att det jag håller på med låter intressant så får ni gärna följa min resa på instagram och facebook. Här finns även min youtube.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.