63. Fredagsintervju: Jannika Navjord

Jannika Navjord är 45 år, har fem barn varav flera har NPF diagnoser. Hon arbetar som ordningsvakt och blev genom Tunnelbanan på kanal 5 ”tunnelbane-Jannika” med hela svenska folket. Utöver att hålla ställningarna i Stockholms tunnelbanor arbetar hon även som coach och föreläsare. Jannika skulle kunna beskrivas som naturens egna moderjord då hon älskar den och är vegan. Hon älskar även att utmana sig själv på olika sätt. Så pass mycket att hon förra året försatte sig själv på en öde ö i Robinson där hon tog sig hela vägen till finalveckan.


- Enligt mina barn kan jag vara sjukt pinsam och konstig men kärleksfull.


Vad är det första du tänker på när du hör psykisk ohälsa?


Något som är så otroligt vanligt men ändå så skamligt och skuldbelagt. Ett tillstånd som inte syns på ytan och där samhället är med och påverkar. Allt går så fort idag och världen ställer så höga krav på oss så att vi lätt tappar kontakt med oss själva - psykisk ohälsa är ett livsviktigt ämne att uppmärksamma.


Vart skulle du säga gränsen går för vad som är ohälsa respektive inte?


- Jag skulle säga att den gränsen kan vara individuell. Alla går igenom svåra perioder, tvivlar och blir deppiga ibland - det är en del av livet, men när det blir så pass att det hindrar en själv i vardagen och det ”tar över" då tänker jag att det är ohälsa.


Vad gör du personligen när det kommer till att bidra och förebygga psykisk ohälsa?


- För min egna del så är jag noga med allt som har med återhämtning att göra.


Jag skapar pauser i vardagen och är mycket i tystnad i naturen. Jag blickar innåt och försöker vara transparant och väldigt öppen med mina känslor och beteenden. Både privat och i sociala medier - delvis för att jag själv behöver det samtidigt som jag försöker att inspirera andra att våga pröva samma. Vi behöver ge känslor mer plats i livet och lära oss vad de vill säga oss.


Det är läskigt ibland men när man börjar så brukar andra haka på. Det är viktigt att försöka bryta skam och skuld känslan som finns runt psykiskohälsa.


Hur kan man på en individnivå bidra för att vara med i arbetet mot en värld utan denna ohälsa?

- Genom att vara öppen tror jag. Både med sitt eget mående men också genom att vara lyhörd och intresserad för andras mående. Våga fråga hur personer runt dej mår och våga tala om när du själv har det svårt.


Sen tänker jag att man på sin arbetsplats eller i sin familj kan uppmuntra till små enkla rutiner för minskad stress och ökad medveten närvaro. Att bidra till ett tillåtande klimat där olikheter accepteras och respekteras är nog också väldigt viktigt.


- Jag har ju utbildat mej till mentalcoach och föreläser just för att påminna folk om sitt eget syfte och vikten av självkärlek.

Har man rätt som arbetstagare att sjukanmäla sig om man vaknar upp och mår psykisk dåligt en morgon?


- Ja absolut.


Sen beror det väl lite på individ och typ av arbete om det är det bästa att göra. Som ordningsvakt skulle jag säga att det kan vara direkt livsfarligt att jobba om du mår psykiskt dåligt. Det kan försätta dej, din kollega eller tredjepart i farliga lägen om du inte är kapabel att fatta bra snabba beslut.


Har du egna erfarenheter till psykisk ohälsa?


- Ja på många sätt. Jag har själv haft utmattning två gånger och jag får ibland ångestattacker. Jag har ett barn som har haft självskadebeteende och varit suicidal. Det har påverkat mej, mina val och hur jag ser på livet väldigt mycket.

Hur psykisk påfrestande var egentligen äventyret Robinson?


- Det var en ordentlig prövning. Svårast var egentligen att varaifrån familjen. Självklart så var det också svårt att vara tillsammans med personer som egentligen var handplockade för att inte gå ihop men det var också det som var det fina, - att hitta det där stället där vi alla är lika oavsett hur olika vi är.


Jag tyckte nog att det var svårare att komma tillbaka till det stressiga tempot här, det är så lätt att tappa bort sej själv i stressen.


Om vi sedan vänder oss lite snabbt mot ditt yrke inom bevakningsbranschen. . . Hur ser det ut på den psykiska ohälsans front inom ditt yrke som ordningsvakt?


- Psykisk ohälsa är nått vi stöter på ofta. Tyvärr så är våran utbildning väldigt bristfällig inom detta område. Vi lär oss genom olika erfarenheter. Vissa myter är seglivade som att suicidalförsök inte är på riktigt utan bara uppmärksamhetstörst. Men generellt finns vilja att hjälpa där även om vi inte alltid har rätt verktyg. Vad vi också ser tydligt är hur samhället brister i omsorg över den gruppen av människor som mår psykiskt dåligt. Vi har ingenstans att hänvisa dem och kan behöva ta hand om samma personer hela tiden.


Hur ser öppenheten ut inom väktaryrket när det kommer till den psykiska ohälsan då. . . Har ni en öppen dialog kollegor emellan kring hur ni mår eller är den mer stängd?


- Det är väldigt olika. Med vissa kollegor kan man prata om allt. Generellt så är attityden att vi ska vara ganska hårda och inte vara känsliga och mesiga. Under en incident finns inte tid för egna känslor men efter en svårt situation är det viktigt med debrifing, tyvärr slarvas det ganska mycket med det.


Vi har ett väldigt utsatt arbete och jag tror det är svårt för någon utanför att förstå vad vi kan vara med om, det gör nog att vi kanske stänger inne lite för mycket. Jag tror att många i yrket skulle må bra av lite regelbunden mindfullness.


Hur ofta får ni egentligen vara med på larm som visar sig vara självmord eller försök till självmord?


- Tyvärr alldeles för ofta. Det är verkligen väldigt många som mår väldigt dåligt.


Att förhindra ett självmord känns helt fantastiskt och det är sånt som gör att man orkar med allt det andra. Att komma fram försent känns fruktansvärt.


Vad tror du är nyckeln till att människor skall våga öppna upp om hur dom mår psykiskt?


- Att börja själv. Att få bort stigmatisering genom öppenhet.


Vilka är dina tre främsta tips för hur man kan ta sig igenom en tung period i livet?


- Mitt tips är att fundera ut en plan innan man hamnar där. Ta reda på vart du hämtar kraft.


Vad som gör dig glad samt vad som gör dig lugn. - Jag själv blir lugn och glad av att vara i naturen.


Djupandning och isbad hjälper mej mot panikångest. Jag pratar och skriver mycket med vänner och familj. Vill man inte prata med vänner så finns olika stödgrupper och olika ställen man kan ringa anonymt.


Slutligen, vilken är din största inspirationskälla?


- Helt klart skogen men också mina barn.

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.