72. Fredagsintervju: Linnea Elffors

Linnea Elffors, 28, en sprudlande gotländsk själ som numera är bosatt i Billdal utanför Göteborg. Som utbildad dansare och med ett dansbagage på 18 år arbetar hon idag som danslärare, som utöver det även Dj:ar och arbetar som BODYCOMBAT-instruktör inom Les Mills. Passionerna i Linneas liv är skrivandet och musik och allt som har med det spirituella och kroppsliga att göra, så väl som yoga och meditation som hur människan kan läka sig själv inifrån och ut.


Personligen skulle hon beskriva sig som en väldigt emotionell människa som älskar att uttrycka detta på olika sätt genom hennes olika konstformer och intressen.



När Linnea tänker på psykisk ohälsa associerar hon ordet direkt till ångest som sedan tar sig i uttryck på väldigt många olika sätt. Det kan vara depression, ätstörningar, negativa tankar, OCD, dissociation, hypokondri eller något helt annat. Däremot tycker hon det är svårt att dra en linje för vart gränsen går när det kommer till klassificering av ohälsa- respektive inte.


 - Jag tror det varierar extremt mycket och att betydelsen skiljer sig för varje människa.  

Psykisk ohälsa är så oerhört komplext och varje människas upplevelse är olika. Jag tycker också just därför att det kan vara problematiskt att kategorisera vad som “är det” och inte.


- Om en mår dåligt psykiskt, på vilket sätt det än må vara, så räknas det för mig som psykisk ohälsa. 


5 april 2019 uppstod något som fick Linneas egna liv att förändras totalt. Hon vart sjuk och hela hennes sfär raserade. Livet och livsglädjen försvann och ersattes istället en ständig skräck och mörker.


- Jag vaknade mitt i natten i en fruktansvärd panikångestattack. Tankarna flög fram och tillbaka och jag hade absolut ingen kontroll över dem!


Det kändes som att mitt huvud brann, mitt hjärta slog så fort, jag var livrädd och kunde inte distrahera mig själv på något sätt. Detta pågick i flera timmar innan jag till slut somnade av utmattning.


Det var första gången i mitt liv som jag någonsin upplevt något sådant. 


Nästa morgon när Linnea vaknade hade tankarna slutat snurra med den extrema farten, men sittandes på sängen såg hon hur allting omkring henne hade förändrats.


- Jag såg nästan som suddigt, och hela verkligheten kändes förvrängd och overklig. Det som jag bäst kan förklara det med är som att hela min hjärna bara hade stängts av.


Jag såg ner på min kropp och det kändes inte som min, jag tittade ut genom fönstret och såg solen och träden, men jag kunde inte ta in någonting.


Hennes liv hade börjat kännas som ett tv-spel. Verkligen var borta.


- Det var det absolut värsta jag någonsin upplevt i hela mitt liv.


Detta tillstånd satt sedan i i 10 månader konstant. Att ha detta i bara en enda dag var oerhört läskigt och obehagligt, och att ha det så pass länge. . .


- Jag stod knappt ut.


Det var som att leva i en mardröm. Jag grät så fort jag vaknade och jag skrek in i kuddar, jag bad till Gud varje dag att det skulle gå över. 


Idag när Linnea ser tillbaka på denna period så undrar hon ibland hur hon orkade ta sig igenom det som hon från början inte visste vad det var. Men hon lyckades.


- Jag visste det inte då, men det som drabbade mig efter den där panikattacken kallas för dissociation, och inom det begreppet, även depersonalisation och derealisation.


Mitt nervsystem, som hade varit på “alarm-mode” alltför länge, och som också lättare går in i “alarm-mode” pga tidigare händelser och perioder i mitt liv, blev tillslut som en champagneflaska som skakats för länge, allt bara exploderade. Detta gjorde att min hjärna gick in i ett tillstånd av “freeze”.


Många kanske känner till “fight or flight”-responserna i hjärnan som bildar ångest när de aktiveras. Dessa funktioner finns kvar i våra hjärnor från när vi levde på savannen och snabbt behövde fly eller slåss när ett hot kom nära. Förutom dessa finns även en tredje funktion för överlevnad, nämligen “freeze”.


Enkelt förklarat innebär detta att “spela död”. Hjärnan och kroppen går in i ett “avstängt” läge. Exakt så kändes det för mig, som att jag var helt avstängd.


När jag ställer frågan om vad som sedan vart vändningen i det hela och hur hon tog sig upp igen från mörkret så svarar hon att det inte finns en tydlig dag då det hela vände men att det däremot fanns faktorer som hjälpte hennes tillfrisknade.

- Jag tror att varenda liten sak som hjälpte mig under “grottan” (jag kallar den här tiden för grottan, för att det kändes som att jag var instängd i ett kompakt mörker) lades ihop och till slut fick mitt nervsystem att lugna ner sig.


De sakerna som hjälpte mig de första månaderna när allt var som mörkast, var typ bara att vara med andra. Jag avskydde att vara ensam, och gjorde allt för att vara nära mina vänner och familj så ofta jag kunde. Jag åkte ner till Malmö och bodde hos min mamma i perioder, jag umgicks med mina vänner nästan varje dag, jag pratade i telefon med dem jag inte kunde träffa.


Det var ärligt talat inte mycket jag klarade av att göra i början. Jag gick och simmade, gick promenader och försökte att vara utomhus så mycket det bara gick. När juni kom gick jag och badade varje dag och bara låg vid vattnet hela dagarna. Jag kunde knappt kolla på filmer, lyssna på musik eller ta in någonting. Jag lyssnade på poddar som kändes trygga. 

Efter sommaren lyckades jag börja gå till gymmet. Jag bokade in ett Bodycombat-pass nästan varje dag, det var som en liten liten ljuspunkt som jag kunde hålla blicken fäst vid i det kolsvarta mörkret.


Jag tog kontakt med olika människor som jag tänkte kunde hjälpa mig. Min terapeut som jag hade haft i flera år, jag gjorde frigörande andning, jag sökte på nätet efter människor som hade haft samma symptom, jag pratade med 2 olika medium. Jag greppade efter varenda halmstrå som jag kunde få hjälp utav.


Efter sommaren fick jag kontakt med en underbar terapeut som jobbar med Somatic Experience. Hon var den första (!) som lugnt och tryggt förklarade för mig vad som hände i min hjärna och kropp, och bara att få höra “det är inget fel på dig” och “det kommer att bli bra!” från en professionell och erfaren person gav mig hopp.  

Det var inte förens i slutet av året som Linnea dock för första gången började känna en längtan där inom henne själv. En tyst viskning kunde lätt höras och en längtan började gro att få komma bort från storstan.


- Jag bodde vid det tillfället när jag befann mig i grottan i en mini-etta mitt i Vasastan. Min längtan var att få komma ut till natur och lugn. Universum orkestrerade allt detta så perfekt att jag just efter det fick ett erbjudande om att flytta in i ett stort hus vid havet utanför Göteborg, med 4 kompisar.


På annandagen skrev jag “ja” i ett sms och sedan flyttade jag från Stockholm i januari. Kanske det var den riktiga vändpunkten! Sen jag kom ut hit till Billdal, havet och träden så har mitt mående verkligen bara sakta blivit bättre och bättre. 

En stor positiv faktor till Linneas tillfrisknade har varit hennes kontaktnät. Det fanns alltid där och hjälpte henne mycket under hennes sjukdom. Hon är oerhört tacksam för sina vänner och sin familj.

- Ingenting hjälpte mig så mycket under den här tiden som att prata med mina bästa vänner. Jag är så oerhört tacksam för dem och min familj.


Jag kände mig så fruktansvärt ensam i mitt mående, men de stod hela tiden runtomkring mig som en cirkel av ljus. Jag får tårar i ögonen nu bara av att tänka på det. Jag hade inte klarat det utan deras ofantliga tröst och hjälp. 

Däremot var sjukvården för hennes del raka motsatsen, men hon är även tydlig med att poängtera att hon är helt övertygad om att alla individer inom svenska sjukvården gör det absolut bästa de förmår och att det inte beror på dessa utom systemet i sig.


- Det finns helt fantastiska människor inom den svenska sjukvården. Jag helt övertygad om att alla individer gör det absolut bästa som de förmår, men själva systemet håller inte alls, i alla fall inte när det kommer till psykisk ohälsa.


Linnea träffade tre olika läkare, ingen utav dem kunde förklara vad som hänt henne, utan erbjöd bara olika ångestmediciner och det kunde ta månader innan hon fick någon uppföljningen.


- Jag tackade nej till allt som hade med mediciner att göra.


Utöver detta "glömdes" även min remiss bort vilket gjorde att jag inte fick någon psykolog att prata med förrän ett halvår efter jag blivit sjuk. Jag fick heller ingen officiell sjukskrivning för att ingen av dem “kunde sätta en diagnos”.


Allt detta är jobbigt i sig, men det värsta för mig var att ingen kunde förklara vad som hänt mig, varför det hänt eller hur jag skulle bli frisk. Allt det fick jag söka upp själv, både läsa mig till, och ta hjälp från andra människor utanför den svenska sjukvården. 


Idag upplever Linnea sig själv må väldigt bra även om "ångestvindar" fortfarande kan dyka upp.


- Det känns helt sjukt att kunna säga det.


Under hela förra året trodde jag att jag aldrig skulle få säga dem orden igen. Jag är så tacksam.


Det kan fortfarande hända att det ibland kommer “ångestvindar”, när jag har overklighetskänsla i någon dag eller två. Men den är inte alls lika stark som förra året.


Ångest är ju fortfarande extremt obehagligt, men jag har lärt känna mig själv mer och mer och blir bättre och bättre på att spåra vad som kan ha orsakat det.


Idag är hon även väldigt noga med sitt mående och tänker efter mycket mer än vad hon gjorde tidigare och lägger mycket av sin dit på kroppen och det mentala.


Hon tillägger även att hon idag inte är rädd för att hamnade i grottan igen.


- Jag yogar varje dag, rör på mig, mediterar, skriver ner hur jag mår. Dessutom är jag faktiskt inte heller rädd för att “hamna där” igen.


Jag tror jag skulle känna varningstecknena mycket längre innan det skulle hinna gå så pass långt! Innan så körde jag bara på med allt, oavsett hur jag mådde.


- Så gör jag inte nu.


Jag tar varje dag i taget och försöker vara mycket mer snäll mot mig själv. Jag har i åtanke t.ex. om det är något som ligger och gnager i mig, vart jag är i min menscykel, om starka känslor brusar upp inför en situation, vad jag äter, osv. Jag har blivit superbra vän med mig själv! 


Generellt sätt upplever Linnea att många övriga människor i Sverige mår dåligt. Framförallt i västvärlden.


- Jag tror att vi människor är väldigt bortkopplade från oss själva.


Vi glömmer bort själen och vad som faktiskt gör oss lugna och lyckliga. Vi är väldigt externt fokuserade, alltifrån att vi jämför oss med allas highligh-reels på instagram och alla sociala medier, till kropphets och jakten efter att “lyckas”. Vi är ute i naturen för lite, vi sitter still. Vi känner oss tomma, och försöker fylla tomrummet med allt från mat, droger och materiella ting. 

Hon forsätter även sedan med att tillägga att hon har en stark övertygelse om att det största verktyget till ett bättre mående är att gå till botten med sitt dåliga mående och försöka ta reda på vart den kommer ifrån från början.


- Gräv, gräv, gräv!


Gå i terapi, gå igenom din barndom, vad finns det för trauman som du upplevt i ditt liv? Trauman behöver inte vara enbart “stora” fruktansvärda händelser, utan allting som hjärnan och kroppen upplever som ett hot är ett trauma. Trauman sätter spår i kroppen, till och med våra celler minns!


Jag tror verkligen inte att, egentligen någon sorts sjukdom, “bara uppstår” - det finns alltid anledningar. Det kan låta hårt att säga så, men jag tror verkligen att det är sättet för att kunna må helt bra igen!


I början var det oerhört svårt för mig att “acceptera” att jag blivit så svårt psykiskt sjuk, speciellt eftersom jag, faktiskt i flera år innan, gått i terapi, jobbat med mig själv, bearbetat svåra händelser i mitt liv, osv. . . Kanske var det detta som till slut skulle hända, för att komma ner till det djupaste lagret av mig själv, och faktiskt läka det som behövts läkas hela tiden. Sedan blir man ju aldrig helt färdig, men det är som det ska.  


För henne var detta också anledningen till att hon, oavsett hur dåligt hon mådde, aldrig tog några mediciner men hon vill vara tydlig med att hon aldrig heller skulle döma någon annan som tar det.


- Om de upplever att det hjälper dem så är det ju fantastiskt!


Men jag vet att för min del att även om medicinen kanske skulle dämpa ångesten något, så skulle jag ändå inte känna att jag gått till botten med problemet.


- Man måste se inåt och leta.


Bearbeta gamla sår och rädslor. Hitta ditt eget inre ljus! Det kan ta tid, och det är inte alltid lätt, men jag tror ändå att det alltid kommer vara värt det!  

Rent konkret, under grottan så använde jag mig utav massor utav saker som kunde lugna mig för stunden. Jag gick i terapi under hela tiden, men overklighetskänslan satt ju i konstant, så därför fick jag hitta mina sätt för att försöka lugna mig själv och mitt nervsystem.


- Så mitt tips till Dig om du lider av DP, DR eller ångest, är att hitta sakerna som känns trygga och lugna.


Allting som kan hjälpa ditt nervsystem att reglera sig tillbaka till sitt naturliga tillstånd. För mig var det att prata med och umgås med trygga människor, kramas mycket, lyssna på musik/poddar som lugnar dig, dansa, träna, gå, spring, yoga, skaka eller rör dig något annat sätt som känns ok (rörelse är så himla bra, SPECIELLT för att hjälpa kroppen ur sitt avstängda freeze-läge!), prata om hur du mår, stäng inte inne nåt!!!


Baka, måla, bada i havet, gå barfota i gräs. Ät mat som din kropp mår bra av. Och ha tillit – det kommer bli bra.   

När vi sedan går in på frågan om hur vidare hon anser om det görs tillräckligt för att förebygga den psykisk ohälsan i världen och hjälpa de som redan hamnat där, råder det lite delade meningar.


- Det finns fantastiska människor och organisationer som arbetar med detta, men jag tror vi måste lyfta upp det till en mer ”allmän” nivå.


Psykisk ohälsa drabbar ju faktiskt mer eller mindre alla människor, någon gång i livet.


- Jag tror vi behöver prata om det mycket mer än vad vi faktiskt gör.


Börja redan i skolan, inför en eller flera lektioner om välmående, där eleverna får lära sig om ångest, vad som händer i kroppen, hur viktigt det är att prata om hur man mår, och hur vi kan hjälpa varandra.


Inför meditation i klassrum och på arbetsplatser! 

- Angående att hjälpa de som mår dåligt så kan det verkligen göras mer.


Vi måste komma ihåg att när man mår dåligt så kan en sån ”liten” grej som att lyfta telefonen och slå ett nummer till t.ex. vårdcentralen eller en psykolog vara en enorm utmaning.


Det allra minsta som kan göras är att följa upp patienten som sökt hjälp, se till att den får rätt hjälp utifrån dens problem.


- När jag sökte hjälp hos den allmänna sjukvården, fick jag vänta i flera månader på hjälp pga att min remiss ”glömdes bort”. Jag fick också höra att jag ”inte var tillräckligt sjuk” för att få hjälp från psykiatrin.


Det här händer förstås inte alltid, men tyvärr har jag hört många liknande historier från vänner och bekanta som drabbats.


Återigen så tror jag verkligen att människorna som jobbar med detta gör sitt allra bästa, men systemet känns inte hållbart. Och som jag tidigare sa, en mer holistisk syn behövs! 

På individ nivå handlar det enligt Linnea om att just ge mer kunskap till människor om tex. ångest.


- Det känns tyvärr som att den allmänna synen/kunskapen kring ångest är ganska ”gammal” och enkelspårig.


När en söker på ångest på 1177 så kopplas det ofta ihop med oro, och det låter ungefär som att ångest är lika med att oroa sig för saker.


Absolut så finns det en koppling kring att ha oro inför saker, men ångest är ju en hel värld för sig! Det är en obehagskänsla i hela kroppen, det är stressyndrom, det är derealisation, det är OCD, det är panikångest, det är hjärtklappning, det är depression, det kan vara massor av andra saker! Att förstå exakt vad ångest är och förstå att många olika faktorer kan trigga det, tror jag också gör att det blir mindre läskigt/konstigt.


- Jag skulle rekommendera alla att läsa och lära sig mer om det. Även om det inte gäller en själv, så kanske man har någon i sin närhet som lider av det. 


I slutet av intervjun nämner hon också att hon har massor av saker att säga till andra människor som kämpar med sin psykiska hälsa.

- Du är fantastisk! Du är en krigare! OCH - du kommer må bra igen!


Jag skulle verkligen vilja ge alla som kämpar en så stor varm kram, för jag vet hur tufft det är där inne i den där j*vla svarta grottan. Jag skulle vilja ge rådet till de som mår dåligt att verkligen våga gå djupt in i dig själv, liksom ”rensa” dig själv inifrån och ut. Det kan låta som en stor, läskig grej att göra, men det kommer vara värt det.


- Ta små, små, små steg i taget.


Prata med en terapeut som du verkligen litar på, gå igenom din barndom, saker du varit med om, mönster i ditt beteende och dina tankar. Försök tänk att ångesten försöker säga dig någonting. Det är inte din fiende, utan ett tecken på att något är i obalans. 


- Eftersom jag själv fick hjälp utav det, skulle jag verkligen vilja rekommendera Somatic Experience, just med ångestproblematik. Googla och läs mer om det! 


Sen skulle jag också vilja tipsa om frigörande andning, eller ”rebirthing” som det heter på engelska. Det är en terapimetod där du tillsammans med en andningspedagog andas på speciella sätt för att släppa spänningar och gamla känslor som satt sig i kroppen. 

- Slutligen. GE INTE UPP!


Det kan kännas helt omöjligt vissa dagar, tro mig, jag vet! Men fortsätt gräv, andas lugnt och håll dig till de människorna som känns som ljus.


- Om det finns någonting i din dag som känns liiiite lite bättre, bara vila i det!


Det kan vara vad som helst, en speciell låt, att sitta på ett speciellt ställe, att läsa en bok, kolla på en viss serie, prata med någon speciell osv. Spara allt som du ser som ger dig hopp!


Jag gjorde en mapp i min mobil som hette ”kärlekspepp” där jag screenshotade varenda liten fin bild, quote, sms som jag fick, och sparade. När en stund kändes extra tuff la jag mig ner och scrollade igenom den mappen fram- och tillbaka.

- Jag skulle vilja tipsa om några härliga instagramkonton som hjälpt mig!


@the.holistic.phychologist , @leilaandersson_ , @law_of_positivism , @drpeteralevine , @riskhappy och @seerutkchawla

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.