76. Fredagsintervjun med Andre Kamel

För bara ett litet tag sedan kom jag i kontakt med Andre Kamel - en fortfarande ung man, men som genom sina tjugoåtta år varit med om flera dunster av mörker. Redan från barndomen startade ett destruktivt levnadssätt som senare resulterade i inställningen av att inte längre vilja leva.


Idag såhär i efterhand ser han tillbaka på det förflutna med andra ögon och vill med sin historia öppna upp sig, i förhoppning om att genom att dela med sig hjälpa andra som vandrar i likande spår och visa dessa att det ändå går att hitta tillbaka.


Andre växte under många år upp i något han skulle kalla en destruktiv uppväxt - skilda föräldrar redan vid 6 månader och mycket flyttande till nya städer.



- Ingen föds med en omedelbar inställning till att vilja ta sitt liv men många år i en destruktiv uppväxt tar skada på en. Att växa upp vid 6 månader med skilda föräldrar, nya städer och nya skolor var aldrig lätt. Hela tiden vart det att börja om och lära känna och träffa nya vänner.


Man kunde aldrig få känna sig avslappnad utan man var helspänn konstant. Det gällande att hela tiden försöka passa in vilket gjorde att känslan av "när ska jag känna att jag kan slappna av" försvann.


När skolan tog fart på riktigt, runt 11 års ålder tillkom även mobbningen, som vart andra steget ner i mörket. Den var där dag ut och dag in och Andre vart ständigt utsatt för slag och vart ofta upptryckt av andra med kamrater.


- Jag minns att jag var väldigt rädd och ensam. Det enda som gick runt i huvud var varför just jag var utsatt, vad hade jag gjort dem och när skulle allt få ett slut?


Trots mobbningen som följde honom genom skolåren fortsatte även Andre att åldras och vid tretton års ålder fick han diagnosen ADHD och sökte sig till boxningen för att stärka upp den stackars rädda och svaga pojken som han blivit.


- Jag var allmänt less på att vara rädd, känna mig osynlig och känna mig misslyckad.


Efter en tuff och jobbig uppväxt nådde jag sedan min sjuttonårsdag. Ett år som visade sig skulle bli snarlikt de förgångna. Jag fortsatte leva i utanförskap och hamnade i umgängen som tog mig längre och längre ner i det mörka träsket.


- Stället som jag innerst inne egentligen bara vill fly ifrån - men som man ändå känner sig hemma i på något sätt och som gör att man lätt stannar kvar i samma mönster och spår.


För att Andre skulle få någon möjlighet att ordna upp sitt mående och sitt liv beslut sig hans föräldrar tillsammans med socialen att han skulle bli borta placerad hos en annan familj. Han ansågs behöva komma bort från allt som sakta höll på att förstöra honom från utsidan och inåt.


Men att bli placerad hos en annan främmande familj är allt annat än rogivande och lätt.


- Jag var rädd. . .


Rädd på vad som skulle hända; Vem skulle jag bo hos? Vad ska jag säga till mina vänner?


Jag anlände till familjen sent sommaren då jag nyligen fyllt 17 år. Allt var så obekvämt och pratade inte med någon på flera månader, trots att familjen var helt underbara och snälla mot mig. Men efter månader av tysthet vågade jag sedan öppna mig och kände mig då mer och mer som en i familjen. Efter första året hade dom välkomnat mig så mycket så att jag till och med började säga *mamma* till kvinnan i familjen.


Men även om man vill tro att livet nu äntligen höll på att vända för Andre så förändrades allt återigen efter cirka ett och ett halv år i den nya familjen.


- Det var som att kliva i helvetets portar.


Min foster pappa började skälla ut mig för minsta lilla och jag blev tvingad att göra extremt mycket sysslor. Jag förstod inte varför.


De bodde på landet och hade i och med det hästar, stort hus, flera egna barn, husvagnar och en stor gård.


Det kunde också vara fest varje helg hemma och dem var nära vän med socialen, kommunen, polisen samt grannarna. Dessutom fick jag utstå hot och fysisk och psykisk misshandel.


- Ofta gick jag runt och var rädd. . .


Jag blev så manipulerad av rädsla att jag varje gång socialen kom på besök för att följa upp satt och ljög dom rakt upp i ansikte - fast jag innerst inne skrek och ville berätta hur det egentligen fungerade hemma.


- Det hotade med att jag skulle hamna på gruppboende om jag sa vad som egentligen försiggick hemma.


Hela detta scenario var ingenting som Andres biologiska familj visste någonting om. Under tre år var hölls detta hemligt både för dem och vännerna. Inte ens när hans fostermamma började förgripa sig på honom vågade han berätta.


- Ingen i min familj visste om något under 3 års tid, inga vänner, inte en enda person.


När jag fyllde 21 så började min foster *mamma* mer och mer komma intimt nära mig. Vid flera onyktra tillstånd ville hon förföra mig och tog på mig.


- Den känslan. . .


Den kommer följa med mig resten av mitt liv.


För Andre är det ofattbart hur en familj som skulle ta sig ann honom och ge honom en trygghet istället kunde trycka ner honom ännu mera.


- De gav mig ännu mer men och ärr än vad jag sedan tidigare hade. Jag var totalt mentalt dränerad och tappade efter detta förtroende totalt för precis alla människor.


Jag var så psykisk förstörd att jag ville ta mitt egna liv så många gånger.


Men tillslut tog Andre modet till och tog klivet. Han ringde efter hjälp och familjehemmet las ner men någon rättegång vart det aldrig, även om bevis fanns utan istället las ärendet ner. Men för Andre var bara att komma där ifrån en vinst.


- För mig var det bara en vinst att komma från hemmet. Jag var fri och kunde nu skapa mig en ny väg att ta.


Andre fick lägenhet i Umeå - hans hemstad och valde att flyttade tillbaka. Åren gick och ärren från det förflutna följde honom vilket gav mer problem för honom.


- Jag hamnade ofta i bråk. Jag bar på så mycket hat inombords och på detta hamnade jag också i fel umgängen. Jag var så djupt nere i det mörkret jag aldrig önskade mig.


Jag försökte ta hjälp så många gånger, men alkoholen som jag sedan tidigare sökt mig till var vid detta tillfälle starkare. Den dämpade ångesten för stunden och drogerna som även tillkom fungerade som smärtstillande.


- Ingenting fungerande och inget blev bättre. Snarare tvärtom.


Nätter vart som sömnlösa i fosterställning för Andre. Det låg så mycket smärta inom honom - så mycket att han många gånger somnade av den. Dagarna fylldes av alkohol och allt mer tyngre droger. . . Han hade drabbats av ett missbruk.


- Den psykiska ohälsan hade svalt mig totalt. Den hade tagit över min kropp.


Jag var fast i ett missbruk och hade genom åren skapat många sår på grund av mitt självskadebeteende.


I 6 år levde Andre med ångest och självmordstankar. Han försökte ta sitt liv tre gånger och var så långt ner i hans missbruk av alkoholen och drogerna.


- När jag var 23 år bestämde jag mig för att ta farväl. Jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv.


Jag klunkade en spritflaska tillsammans med smärtstillande tabletter och tog sedan tag i en kniven och skar mig hårt och fort på sidan av halsen.


Efter det vart det svart för honom - men döden hade inte tagit honom. Han vaknade upp dagen efter och fick höra att han missat sin halspulsåder med cirka 4mm. Han hade haft en otrolig tur som klarat sig från att dö och här kom även vändning för Andre.


- Det var mitt tecken på att påbörja min resa mot ett lyckligare liv. En resan till det liv jag lever idag.


Idag är jag starkare än någonsin och har en familj som driver mig, en son och en sambo. För dessa två och mig själv vill jag vara den bästa versionen av mig själv.


Jag har tagit emot all hjälp som jag fått och har idag accepterat den jag var och vad jag varit med om. Genom det har jag sedan lyckats arbeta mig från botten till toppen. Jag har bemästrat mörker, även om det tagit ett par år. Att arbeta på sig själv och bearbeta det jag varit med om har inte varit något som skett under en natt. Jag har genom åren fått genomgå arbete med mig själv, KBT, träning, andra samtal och möten och tagit hjälp av andra erfarna förebilder som levt liknande liv.


- Allt detta arbete har varit värt det och det är tack vare det som jag idag fått möjligheten att ha en underbar fru och son vid min sida samt fått känna på lycka igen.


Att idag med hjälp av sin historia kunna hjälpa andra människor är något som betyder mycket för Andre.


- Mitt mål i livet är att med hjälp av min historia nå ut till fler och hjälpa dessa i sin resa mot en bättre morgondag och att få detta jag gör idag är grymt.


Det är något som motiverar mig varje dag och jag får en ny chans att utvecklas personligen samtidigt som jag får fortsätta inspirera och hjälpa andra människor.


- Oavsett hur djupt nere man är i mörkret så kan man alltid lyckas ta sig upp och vända på livet och det är något jag vill förmedla vidare.


Ni kan läsa mer om Andre och hans engagemang på hans Instagram

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.