80. Fredagsintervjun med Yasmin Nilson

Det var under en resa till Spanien som Yasmins Nilsons liv förändrades totalt. En resa som var tänkt fyllas med sol och bad tillsammans med en kompis blev istället till en mardröm.



Yasmin Nilson, journalisten, föreläsaren och författaren som brinner för mångfald, jämlikhet och mänskliga rättigheter och som 2012 kom ut med självbiografin Yasmin - När livet störtdök. Vidare är hon också den som haft många personer mittemot sig själv som berättat deras livshistoria i hennes Soluret Podcast, men nu är det hennes egna tur att få vara den som delar med sig av sin.

Till vardags lever hon sedan tolv år tillbaka med kärleken i sitt liv, Janne och tillsammans har de hunden Saga som förgyller deras tillvaro. Yasmin tycker väldigt mycket om att spendera tid åt familj och vänner, fota, dricka kaffe, laga mat, köra bil, möta människor, kolla på serier, resa, gå på konstutställningar, vara ute i naturen, vara hemma. . .


- Ja, min lista kan göras lång, säger Yasmin och beskriver sig själv som en livsnjutare som uppskattar de små tingen i tillvaron.


När man möter Yasmin ute, möts man av en otroligt vacker, positiv och inspirerande kvinna med en stor unikhet och sprudlande karisma. Hon sprider sådan värme och kärlek med sin närvaro.


Frågan jag själv ställde mig första gången jag träffade henne var; Hur en människa som hon kan ha dessa positiva, varma och karismatiska personligheterna trots det livsöde hon genomgått? Yasmin förklarar då för mig att hon alltid varit en gladlynt människa som alltid älskat livet. - Mina syskon säger att de minns mig som en glad och orädd individ redan som barn, fortsätter hon sedan. Jag har alltid älskat livet.


Jag kommer ihåg att jag tänkte varför skulle olyckan hända mig?! Jag som alltid har älskat och uppskattat mitt liv behövde inte en olycka för att inse det!. Men olyckan hände och min positiva inställning till livet hjälpte mig att ta mig igenom olyckan och andra motgångar.

Även när jag var nere i botten och inte kunde föreställa mig ett liv i rullstol, fanns det en överlevnadsinstinkt och hopp om att det blir bättre. Jag har alltid varit både optimistisk och realistisk. Genom att vara realistisk har slagen vid motgångar inte varit lika drabbande.

Jag utgår från de förutsättningar som jag har och försöker gör det bästa jag kan utifrån den situationen som jag befinner mig i. Människor i min omgivning, mina närstående, de gör mig lycklig. Mötet med människor gör mig lycklig.

Det är svårt att ge ett mer konkret svar än så, men jag har alltid varit den jag är idag. Många erfarenheter har format mig genom livet, men kärnan - Yasmin - är densamma som när jag var tre år och sprang helt orädd ut i medelhavet tills huvudet försvann under vattnet. När de plockade upp mig skrattade jag bara och sa ”igen!”.


Olyckan du nämner skedde under en resa som femtonåring till Torrevieja i Spanien. Du blev förlamad och rullstolsburen efter en dykolycka. Vill du berätta mer om vad som hände under den resan, sommaren för tjugoett år sedan?

- Jag och min vän Matilda reste till min mormor som bodde i Torrevieja i Spanien, börjar Yasmin berätta.


Vi skulle var där i två veckor och njuta av sol och bad. Min mormor bodde precis vid vattnet och de hade några dagar innan invigt den nya strandpromenaden med dess badanläggningar.

Tredje dagen gick vi till en av dessa badanläggningar. Vi solade och badade och jag fick lust att dyka från en av bryggorna. Vi ställde oss vid början av bryggan och bestämde oss för att vi skulle räkna till tre för att sedan springa och dyka i. Matilda stod kvar, vilket var tur, men jag sprang och tog sats från bryggkanten och dök.


Jag kommer ihåg hur pannan skrapade i sandbottnen. Sedan ville jag rätta till bikiniöverdelen, för den brukade åka upp lite när jag dök. Men det gick inte, det var omöjligt, jag kunde inte röra mig. Jag flöt upp med ryggen mot vattenytan. Matilda ropade efter mig och jag tänkte att om hon inte förstår att jag inte kan röra mig kommer jag att dö.


Jag kände hur luften gick ur mig och jag började min resa mot döden. Jag förställde mig hur mitt liv hade sett ut om jag hade fortsatt leva. Jag såg mig själv dansa inför tusen åskådare. När jag kände att jag började somna in hann en man dra upp mig och jag fick luft. Väl på land kände jag enorm brännande smärta i både rygg och nacke.


När jag stötte i pannan mot sandbottnen bröt jag nacken. Nackkotorna C4, C5 och C6 krossades. Skärvorna från kotorna skar av min ryggmärg och gjorde mig förlamad, samma sekund som det smällde.


Detta innebär att jag är förlamad ovanför bröstet och ned och har nedsatt funktion i armar och händer. Jag har ingen känsel där jag är förlamad.

För Yasmin, som tidigare ägnat stora delar av sin tid till dansen och som senare under hösten skulle börja dansgymnasium, något som hon hade sett fram emot var olyckan det värsta som kunde hända. Inte nog med att hon vart förlamad, hon förlorade även en stor passion - en del av hennes identitet och något som format henne. Dansen var meningen med livet.

Hon hade som mål att bli dansare och leva för dansen. Att inte längre få möjligheten att leva ut sin dröm, var det värsta som kunde hända henne.


- Ungefär två veckor efter olyckan kom neurologen och min mamma in för att förklara för mig vad som hade hänt, fortsätter Yasmin som redan misstänkte att det var allvarligt då hon inte kunde röra sig och andades med hjälp av en respirator.

Jag förstod inte mycket av de medicinska termerna, men det jag förstod var när neurologen sa att jag har tio procents chans att någonsin kunna gå igen. Det var som om någon slet ut mitt hjärta och hoppade på det. Det enda jag fick fram var ”om jag aldrig mer kommer kunna dansa kan jag lika gärna dö”. Mamma tröstade mig och sa att vi måste tro på de tio procenten.


Hur mådde du vid detta tillfälle efter läkarens ord?


- Att förlora dansen var det värsta som kunde hända mig, mitt konstnärliga uttryck. Det var som att förlora mig själv. Jag såg ingen framtid. Jag ville inte leva och bad min mamma hjälpa mig att ta mitt liv. Var det någon som såg min själsliga smärta så var det hon. Var det någon som förstod varför jag inte ville leva längre så var det hon.


Det gick så långt att mamma funderade på att ta både hennes och mitt liv. Men hon insåg att hon har andra barn och barnbarn att leva för.

Så vid ett tillfälle, när jag bad om hennes hjälp igen, sa mamma bestämt att hon inte kommer göra det. Där och då vände det och även jag insåg att jag måste kämpa för min familj och för livet.


Jag fick sedan möta förebilder som visade mig att det går att leva ett bra liv med ryggmärgsskada. Det var livsavgörande och då tändes en gnista - kan dem så kan jag.


Din historia är helt otrolig! Ord saknas för att beskriva vad jag känner inom mig själv i det du berättar, Yasmin. Det är som hela min kropp drar ihop sig av obehag och smärta av olyckan du varit med om. Den är verkligen tragisk och så orättvis, men ändå så inspirerande på något märkligt sätt. Hela du, Yasmin och ditt liv är så inspirerande. Den uppvisar sådan kraftfullhet och livsglädje trots det du varit med om och livsomställningen efter olyckan. Hur har egentligen olyckan påverkat din livsstil och vardag?

- Min vardag påverkas på så sätt att jag är beroende av personlig assistans för att kunna leva mitt liv. Jag är beroende av min rullstol för att kunna ta mig fram i vardagen. Jag måste planera för att få ihop livspusslet. Vi lever i ett otillgängligt samhälle vilket gör det svårare att ta mig fram med rullstol. Varje dag måste jag överkomma min ryggmärgsskada.

Skulle du vidare säga att det varit svårt att anpassa sig till det samhälle vi idag lever i?

- Ja det var och är en stor utmaning att anpassa mig till ett otillgängligt samhälle.


Till en början kände jag mig som en belastning för min omgivning, för att det var så jag upplevde att omgivningen såg på mig, förklarar Yasmin. Varje dag brottades jag med hinder som begränsade min frihet. Varje dag krävdes problemlösningar, tålamod och en hjälpande hand. Till skolan tog jag mig längs en terrängbana.


Hur skulle du säga livet i samhället är idag för dig?


- Idag, tjugoett år senare, begränsas min frihet fortfarande i form av otillgänglighet.


Jag kan inte ta Saltsjöbanan eller buss från där jag bor på grund av trappor, jag är tvungen att ta omvägar för att kunna rulla på trottoarer och över övergångsställen som är rullvänliga, jag måste åka hissar som stinker urin, jag måste ta bakvägen genom soprum och dylikt för att ta mig in på offentliga platser, jag måste alltid försäkra mig om att jag kommer in på restaurangen, kaféet, affären eller bion. Dessa hinder blir till en belastning för mig, där tillgängligheten brister. Varför är det inte lika självklart att alla ska få röra sig fritt som att alla ska få uttrycka sig fritt? Varför är det inte en lika självklar rättighet att alla människor ska kunna verka i och ta del i samhällslivet på lika villkor?


Nej, att leva med en funktionsnedsättning i Sverige idag har, och är fortfarande inte lätt. För Yasmin och andra människor med olika funktionsnedsättningar innebär det att deras mänskliga rättigheter inskränks varje dag. Vilket många gånger får förödande konsekvenser i olika former.

- Människor blir av med personlig assistans vilket leder till att många begår självmord.


Unga människor som har hela livet framför sig skriker efter hjälp. Det är svårare att få jobb när man lever med en funktionsnedsättning och arbetsplatser är ofta otillgängliga. Inte heller skolor och gymnasium är tillgängliga.


Vidare ställer jag frågan om vad Yasmin tror det svenska samhället är om fem år när det kommer till att anpassa landet så att det passar alla människor. Yasmin som själv brinner och arbetar mycket för mänskliga rättigheter, är skeptisk till en förändring på enbart fem år.


- På endast fem år är jag rädd för att det inte kommer hända särskilt mycket, svarar Yasmin.


Lagen om stöd och service för personer med funktionsnedsättningar utreds och jag väntar spänt på om mänskliga rättigheter kommer att efterlevas. Regeringen påstod att Sverige skulle var tillgängligt för alla människor till och med år 2010, men inget hände.


Förenta Nationerna kritiserar Sverige som det ser ut idag, när det gäller inskränkningar av mänskliga rättigheter. Om Sverige ska leva upp till FN-konventionen och till hållbarhetsmålen så behövs ett skifte i fokus och synsätt. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, antogs av FN år 2006. I Sverige trädde konventionen i kraft år 2009.


Rätten till arbete och utbildning står specifikt uttryckt i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Syftet är också att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättningar.


Diskrimineringslagen trädde i kraft år 2009. Lagen har i syfte att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i arbetslivet, utbildning och inom övriga samhällsområden. Bristande tillgänglighet räknas sedan år 2015 som diskriminering. Men trots dessa lagar, intentioner och konventioner inskränks rättigheterna inom alla dessa områden.


Jag inser själv nu när du, Yasmin säger det att jag kanske var i underkant och lite i drömmarnas land när jag drog till med fem år. Det är som du säger, en lång väg kvar innan en förändring kan skymtas. . . Men om vi istället riktar fokuset på dig och fem år framåt, vart ser du dig själv då?

- Jag driver fortfarande Soluret Podcast och har etablerat mig som föreläsare. Jag kanske skriver på en bok.


Min vän Anna Bergholtz och jag arbetar med vårt drömprojekt, som just nu är under uppbyggnad. Syftet är att skapa en förändring i samhället där alla människor - oavsett normbrytande funktionalitet - inkluderas, representeras och syns.


Känner du att ditt liv är så som du vill/önskar att det skulle vara idag?

- Jag lever det livet jag vill leva utifrån mina förutsättningar. Jag är så tacksam över att jag får arbeta med något som jag brinner för och det får mig att växa som människa. Jag älskar min man och jag älskar vårt hem. Vårt hem är min frizon. Vi har nära till både natur och stadsliv, det bästa av två världar.

Så om jag då ställer frågan om hur du skulle säga att mår du idag rent fysiskt och psykiskt, så skulle du svara?

- Att livet kunde bli såhär bra, som det är idag, trodde jag aldrig. Det har varit många motgångar på vägen, men på något sätt har jag alltid haft en inre drivkraft som har tagit mig vidare.

Efter att jag hade överkommit den värsta perioden efter olyckan, var det som att det blev lite bättre varje dag. En liten gnista hopp kan leda till en explosion av lycka. Vänner och familj betydde och betyder enormt mycket för mig. Jag lever med min själsfrände Janne och vi njuter av livet tillsammans. Han hjälpte mig att riva ner barriärer. Jag hade en enorm mur av integritet som begränsade mig många gånger. När jag släppte in Janne raserades barriären och jag insåg att det är ok att t.ex. be om hjälp. Han älskar mig inte mindre för det. Min självkänsla sitter inte i hur pass självständig jag är fysiskt, utan snarare i hur självständig jag är mentalt.


Det sista du säger är verkligen något man bör bevaka och ta med sig som människa, oavsett vem man är som människa eller vilka förutsättningar man besitter. Alla är vi människor oavsett och vi ska alla ha samma möjligheter och rättigheter i samhället samt behandlas lika.


Hur har det varit för dig genom åren när det kommer till andra människors behandlande och fördomar. Vilken eller vilka är de främsta fördomarna som du skulle vilja spräcka hål i när det kommer till människor med funktionsnedsättningar?


- Människor med funktionsnedsättning är just det - MÄNNISKOR, säger hon med en bestämd ton.


Jag blir tokig när man klumpar ihop människor i grupper och använder uttryck som ”de handikappade”, ”de funktionshindrade”, ”de svaga”, ”invandrarna” och så vidare.

Jag är en människa först och främst som lever med funktionsnedsättning. Människor som lever med normbrytande funktionalitet KAN jobba som vem som helst med rätt förutsättningar. Bara för att man använder hjälpmedel betyder det inte att man behöver hjälp.


Och nej jag kan inte träna upp mina armar så att jag ser ut som en armbrytare bara för att jag använder rullstol. Jag har nämligen nedsatt funktion i mina armar.


Ja man kan få barn som förlamad och föda vaginalt. Ja man kan ha sexuellt umgänge!

Jag kan prata själv och även om man har talsvårigheter av olika anledningar ska man aldrig tala över huvudet på människor.


Skulle du säga att dessa fördomar kommer från okunskap?

- Fördomar skapas av okunskap och oförståelse. Om människor skulle ha mer kunskap, empati och förståelse, skulle vi lättare överbrygga fördomar och sedermera inte bryta mot mänskliga rättigheter.

Två miljoner människor av Sverige befolkning lever med en funktionsnedsättning, det är hög tid att inkludera alla.


Hur skulle jag och andra människor, som inte har en funktionsnedsättning kunna hjälpa och stötta människor som lever med det för att möjliggöra känslor av bättre livskvalité och möjligheter?


- Behandla människor som du själv vill bli behandlad och respektera var och en som de individer de är. Hjälp aldrig människor utan att fråga först och utgå inte från att man behöver hjälp bara för att man använder hjälpmedel. Uppmärksamma otillgänglighet och påpeka det till ansvariga. Fokusera inte på problemen utan fokusera på lösningarna.


Bra avslutning på en otroligt berörande men så inspirerande intervju. Tusen tack för att du ville vara med och bidra med din berättelse Yasmin! Men innan vi helt avslutar, så undrar jag såklart om du avslutningsvis har några värdefulla tips till samhällets unga människor som befinner sig i liknande livsscenario som dig?


- Du är viktig. Du kan bidra till samhället som alla andra. Du måste inte vara bättre och duktigare än alla andra. Du behöver inte kompensera din funktionsnedsättning genom att vara en övermänniska. Våga chansa och våga misslyckas. Hitta förebilder som förstår din livssituation.


Våga be om hjälp. Att be om hjälp betyder inte att du är svag, tvärtom, det krävs mod för att be om hjälp. Det är ok att vara ledsen och arg på livet. Du har rätt att leva det livet som du vill leva. Läs på om dina rättigheter och stå upp för dig själv och dina rättigheter. Tillåt dig själv att sörja. Var rädd om dig. Res ut i världen och ta för dig av världen.


Yasmin Nilson

Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.