73. Fredagsintervju: Emil Nygren

Emil Nygren, föddes 1985 i de västgötska skogarna som det första barnet av totalt tre stycken. Till vardags arbetar han med att marknadsföra dataspel - främst genom rörlig bild. Hans arbete genomsyras av kreativitet och även större delar av fritiden tillägnas åt mycket inom samma område. Han tar varje chans som ges till att vara kreativ.

- Jag spelar gitarr, fiskar och grejar med båten och nu för tiden spenderar jag också mycket tid med, och försöker förstå mig på min relativt nyfunna fru.



Han beskriver sig själv som en funderare och ganska kufig man - en riktig filosoferare rent av som alltid haft förmågan att fundera kring både stora och små problem. Förutom rymden då den alltid gett honom ångest.

När Emil tänker på den psykiska ohälsas innebörd så är det enligt honom ett inneord som är jättesvårt att definiera. Han själv definierar och tänker på människans psykiska pendel som hela tiden svänger mellan bättre och sämre mående där människan är snabb på att klassa och definiera ens egna psykiska status utifrån vad pendeln vid just det tillfället avvisar.

- Vi är människor och vi tycker om att definiera, att diagnostisera. Att veta.

Men jag tror att man behöver se hela pendelrörelsen för att kunna bedöma hur någon mår.


Han medger att det i första anspråk kan upplevas lite flummigt och passar därför på att även försöka förklara sig lite djupare i det hela genom att koka ner allt lite till.


- En vis vän gav mig ett råd en gång när jag hade kärleksproblem för länge sedan.


Kolla på topparna och dalarna sa han!


Är topparna högre än dalarna så får du ut mer energi ur förhållandet än vad det tar från dig. Är det dock tvärtom, att dalarna är djupare än vad topparna är höga så kommer förhållandet suga mer energi ur dig än du får tillbaka från det.


- Jag använder detta tänk för att definiera psykisk ohälsa också.


Om dina dalar börjar bli så djupa att de drar mer kraft och fokus från dig än vad dina toppar lyfter dig och ger dig energi – då ser jag det som psykisk ohälsa.


Ett annat bra och tydligt verktyg mot psykisk ohälsa är enligt Emil att prata om det. Det är superviktigt för att ensamheten hos människan inte ska ta över.


- Vi människor är flockdjur och skräms väl av tanken på att vara ensamma i både upp och nergångar i livet.


Jag minns själv första gången jag gick i terapi. Vilken otrolig lättnad jag kände efter att ha beskrivit mina symptom och min terapeut försäkrade mig om att det var fullt normalt det jag kände. Bara insikten om att jag inte var ensam. En miljard människor har mått precis på samma sätt som mig tidigare, minst.


- Det finns en trygghet i det.


Sen tycker jag det är viktigt på en samhällsnivå att en pratar om psykisk ohälsa och vilka konsekvenser det har för samhället som stort. Bryter du armen så har du som individ idag ett starkt stöd från samhälle och stat – de gipsar lemmen och ser till att du stelnar till och läker rätt. Samma stöd finns dock inte om du bryter psyket och därför är det viktigt att vi på en högre nivå pratar om det här. Att uppmärksamma den psykiska ohälsan kan i förlängningen göra att mer resurser läggs på att motverka den tänker jag.


Som Emil själv nämner har även han ett förflutet med den psykiska ohälsan. Han har genom åren mått dåligt ett par gånger i livet, på olika sätt och av olika anledningar. Allra senast var för bara något år sedan, då i samband med en relation och hans "Barbapappabeteende".


- Jag gick in i ett förhållande med en person som visade sig ha väldigt omfattande psykisk problematik.


Fråga mig inte varför men jag har alltid drivits av någon sorts kraft att vilja hjälpa, att vilja laga och reparera vilket har gjort att jag dragits till människor som jag tror att jag kan hela, hjälpa eller på något vis rädda.

- Jag har ett beteende som jag själv kallar Barbapappabeteende.


Det är ett beteende som går ut på att jag kan forma mig runt problem och sträcka ut mig själv till en tunn film för att passa min partners behov.


- Jag har alltid varit stolt över att jag är bra på att anpassa mig men här hände just det som jag beskrev tidigare att dalarna blev djupare och djupare.


Hon mådde väldigt dåligt i perioder vilket drog med sig mig, som vilt försökte anpassa mig för att försöka få henne att må bättre.


Även om han förstod att han var ute på djupt vatten och att det troligen var fel sätt av honom att hantera situationen på, så fortsatte han i samma spår trots att skadan blev allt värre och kanten blev allt närmre.

- Kärleken var som en drog.


Under denna period var hon också upprepat otrogen, medan jag hade fullt upp med att försöka anpassa mig efter hennes sätt och nycker och när detta väl kom fram rasade hela min värld samman.


- Jag har levt nästan hela mitt liv i tron att ingenting är omöjligt, utan att allt går att fixa bara jag sträcker mig tillräckligt långt.

Men kärleksrelationen gick i detta fall inte att rädda. Något som fick Emil att känna en otroligt maktlöshet. Hela denna historian tillsammans med en kommande turbulens på jobbet där många fick sparken fick hans ohälsa att göra sig påmind.


- Jag började ifrågasätta min egen självkänsla.


Aldrig tidigare hade jag ägnat en tanke åt den. För mig hade självkänsla alltid hängt ihop med självförtroende. Jag GÖR duktigt, därför ÄR jag duktig. Jag presterar, därför är jag.


För mig krävdes det att jag började prestera sämre för att en insikt skulle börja formas hos mig. Har jag kanske ändå ett värde? Även om jag inte presterar på topp, eller inte ens presterar över huvud taget?


- Detta skedde som sagt för något år sedan och jag är fortfarande lite i den här processen.


Idag skiljer han på självförtroende och självkänsla, där den senare nämnda är något som han hela tiden eftersträvar att bygga allt mer starkare var dag. Hans nuvarande mående beskriver han nu som skört men vackert.

- Jag fyllde 35 år för några veckor sedan och drog då lite paralleller till mitt 30-åriga Jag.

Det har hänt väldigt mycket i mitt liv de senaste åren. Saker som format, och saker som fortfarande håller på att forma mig till någon sorts ny varelse. Jag är så att säga mitt i någon sorts förändring vilket, för mig som tycker väldigt mycket om trygghet, gör mig skör.

Men hela förändringen är samtidigt en väldigt vacker sak. Jag slår vad om att det gör ont och är obehagligt för hummern att ömsa skal också och i början är det nya skalet mjukt och just skört, men sedan stelnar de till i sitt nya skal och har helt plötsligt blivit 1,5 cm längre!

Något som får Emil själv att må bra om dagarna är trygghet och stabilitet. Den lunkande vardagen är för honom av betydelse där starka rutiner byggs upp över tiden

Men han vet också att han samtidigt är en person som behöver pusha sig lite utanför sin trygghetszon.


- Det behövs ibland för att nytt syre ska kunna injiceras i mitt annars lite slutna system.


Utöver det är behovet av egentid för honom stort. Han har något som han själv kallar det ett mentalt rum där han ibland stänger in sig själv och återhämtar sig.


- Nu när jag gått och blivit gift så är det här ibland en utmaning.


Jag hade till en början svårt att få min fru att förstå vad det var som hände när jag vek av stängde in mig i det mentala rummet. Hon var till en början orolig och knackade på och ville få ut mig därifrån. Men jag har alltid känt att grundrespekten finns där och efter att ha lärt känna varandra bättre och bättre testade hon att bara ta ett steg tillbaka och vänta in mig istället.


När frågan sedan ställs om hur vidare vi kan hjälpa varandra när någon mår dålig, finns det för Emil inte direkt något klart svar i det hela.


- Jag tänker att detta är en extremt komplicerad fråga. Människor mår dåligt av en myriad olika anledningar.


Men ur ett samhällsperspektiv så kan en ju se strukturella problem som till exempel det ökade tempot med stress som påföljd.


Jag tror också att samhället inte hängt med i insikten om hur pass utbredd den psykiska ohälsan faktiskt är, och vilka kostnader den medför.

Vi som samhälle borde börja jobba mer proaktivt tycker jag. Prata mer om psykisk ohälsa i grundskolan. Avsätta resurser för att göra det avsevärt lättare att komma i kontakt med någon professionell att prata med kring sitt mående. Såna saker.


Han forsätter sedan med att lägga till vad man som individ kan göra för att medverka och vara behjälplig.

- Vi kan försöka föregå med gott exempel. Att inte bara prata om psykisk ohälsa som det här stora vaga monstret utan att våga prata om sina egna faktiska problem tror jag är viktigt.


Oavsett kön.


Även om det kan vara svårt att tvätta ur ränderna hos män som satt den konventionella mansnormen som en mall att sträva helt efter.


- De ser hur deras pappa agerar, och han såg på sin tid hur hans pappa agerade och så vidare.


Enligt honom är detta ett strukturellt problem, något som samhället varit dåliga på att lyfta. Kanske för att samhället styrts av just män, men trots det ser han ljust på framtiden.


- Vi har gläntat på locket nu och likt en omvänd Pandoras ask så tror jag inte det går att hålla de goda insikterna instängda när de väl börjat sippra ut.


Emil själv är en problematiserare av högsta rang och tycker mycket om att sätta sig in i andra människors positioner, något som inte riktigt härstammar från den konventionella mansnormen, men han är även tydlig med om att normen för honom varit till användning mellan varven.

- Det är ibland bra att ha en mall att utgå ifrån. Man kan inte tänka utanför boxen om det inte finns någon box till att börja med.


Jag har ganska många sidor som kanske anses mer ”feminina”. Jag är känslig och väldigt reflekterande, ibland gränsande till ambivalent. Jag gråter ofta, men oftast när jag är ensam.


Utöver dessa mer ”feminina” sidorna tillägger han att han även har en del av de mer klassiskt ”maskulina” drag.


- Jag är introvert och ganska tyst av mig.


Jag är duktig på att stänga in mina känslor lite för länge och jobbar på att pysa ut dem istället för att explodera när bagaget blir för tungt. Jag tycker mycket om att vara själv och finner också glädje i att få dra ut stolen för en dam eller lyfta något tungt åt farmor om tillfälle ges.


Dagens problematik i världen, mer eller mindre är enligt Emil resultatet av världens mäns sätt att agera, intrigera och leda.


- Världen styrs av den här sortens män och har egentligen alltid gjort det.


Dock så händer det jättemycket med mansnormen i vår tid. Det går otroligt fort med tanke på hur sakta det gått genom historien. När jag växte upp var nästan alla män jag kände homofober till exempel, och det var helt OK att skämta om och förnedra homosexuella offentligt. Bög var ett skällsord.


- Såklart har vi inte kommit hela vägen än men jag upplever ändå att det är en enorm skillnad idag.

Likaså så hände något hos männen under #metoo. Jag minns att jag några dagar efter att världen hört om detta satt i ett omklädningsrum fullt av killar, och förändringen gick på något konstigt vis att ta på. Vi diskuterade i ett annat tonläge än vi vanligtvis gjorde.


- Det var lite som att polletten trillade ner för många av oss och vi kanske såg strukturen tydligare.


Med små steg kan män lära sig att låta känslor pysa ut lite mer kontinuerligt jämfört med att stänga inne dem och därmed även ha mycket att vinna på att låta en förändring ske.


- Jag är själv expert på att stänga inne känslor.


Det går till en viss gräns, och sedan spricker du. Mycket av dagens våld, missunnsamhet och bitterhet härstammar kanske härifrån. Kan vi män lära oss att, om inte blotta våra känslor rakt av så åtminstone pysa ut dem lite mer kontinuerligt så kan vi nog bidra till en betydligt bättre värld. Inte illa pinkat va!


Hans tips till män som går omkring och må dåligt, men som inte vill eller vågar öppna upp känslorna är framförallt att söka hjälp.


- Det måste inte vara en psykolog, det kan vara en kurator på skolan, en handläggare på jobbet eller vad som helst.


För mig var det skönt och helt avgörande att först få ta sin problematik till någon som inte var en del av den och som kunde se objektivt på situationen.


- Och allt måste inte ske på en gång. Baby steps!


Börja dela något mindre med en manlig vän. Jag själv har varit svältfödd på manlig interaktion och märkte när jag började öppna upp att vi faktiskt är jättemånga som känner så.

Genom att fortsätta prata om den, söka hjälp och fortsätta visa att det är OK att avvika från den konventionella normen så kan vi motverka och göra skillnad. Jag ser som sagt väldigt positivt på framtiden vad det gäller könsnormer och macho-problematik.


- Vi har redan öppnat locket och trångsyntheten har inte en chans i det långa loppet!


Avslutningsvis. . .


Frun du tidigare nämner i denna intervju träffade du genom att du anmälde dig till SVT:s program "Gift vid första ögonkastet" - ett program som denna säsong verkligen blivit en tittarfavorit.


För din del slog kärleken till ordentligt och du lever idag som tidigare nämnt med samma fru som du från altaret såg komma ner från trappen i programmet.


Hur var det egentligen att vara med i programmet?

- Det var det häftigaste jag gjort. Jag jämför det lite med en boxare som får ett datum där hen skall gå en titelfight. Du har ett datum dit du skall leverera den absolut bästa versionen av dig själv. För mig var det väldigt inspirerande att verkligen grotta ner mig och försöka förstå mig själv med hjälp av de psykologer, sexologer och liknande som plötsligt stod till mitt förfogande inför det här.


Sedan var det såklart oerhört nervöst att stå där framme vid altaret, inför en främmande familj och vänta in en brud jag aldrig sett förut. För mig var hon innan hon kom ner alla världens kvinnor i ett enda väsen.


Var hon lång, mörk, ljus, tyst, högljudd? Var hon reflekterande eller impulsiv, eller både och?

- Det var otroligt skönt när hon materialiserades framför mig när hon kom ner för trappan. Då visste jag vad jag hade att jobba med så att säga!


Även om medverkan i programmet var en häftig upplevelse där kärleken slog till för Emils del så var det även en intensiv månad som hela tiden filmades. Han beskriver månaden och "kärleksbubblan" efteråt som en känslomässig berg- och dalbana.

- Jag försökte vara förlåtande mot mig själv och ge mig själv tid.


Visst kommer det en tid då kärleksbubblan brister lite och individerna börjar ta mer plats. Många kan nog känna igen den oro och friktion som kan uppstå då. Vi kände så också men vi hade ett gott stöd i Kalle, vår sexolog som följde med oss i det här.


Men bortom berg- och dalbanan och när kameran slocknar finnas även härlig och underbar tid i Emils tycke. Röken skingras och man börjar se vad som faktiskt finns och består i förhållande. Han vill verkligen rekommendera andra till att söka till programmet.


- Om du går in i det med rätt intentioner finns det ingen hejd på hur mycket personlig utveckling du kan krama ur det här, oavsett om du förblir gift eller ej.


Framtiden tillsammans med Frun Maxine ser ljus ut och det finns en påbörjad framtidsplan.


- Vi satsar nu på att spendera mer tid tillsammans. Göra de där sakerna som många andra kanske gör innan de gifter sig. Och sedan, om några år, öppnar babyfabriken.


Vill du kontaka mig? fyll i formuläret nedan.

© 2020 by ARYA.