En realisation om relationer

När jag googlar "Vad betyder relation?" så får jag upp följande:

  • biologiskt släktskap eller social koppling mellan individer

  • den ömsesidiga medvetenheten samt samlevnadsbenägenheten som återfinns mellan två eller fler människor eller mellan andra objekt; särskilt om sexuella eller äktenskapliga förhållanden

  • samband

Vissa relationer väljer du själv, andra relationer förväntas av dig och dom relationerna är du oftast infödd i.




Tex alla människor jag har i mitt liv idag väljer jag att ha i mitt liv så som dom väljer att jag ska ta del av deras liv, då är detta oavsett vänner eller familj, jag har med mina år valt att inte skilja dessa åt då jag ogillar tanken om den grundliga manipuleringen, att bara för att jag är släkt med någon så förväntas det att vi ska umgås eller hålla någon form av kontakt även om detta inte känns naturligt.


Det var nog när jag var runt 26-27 år som jag insåg att jag har lagt extremt mycket av mig själv i relationer där jag var den som drev relationen på egenhand och där kände direkt att varför gör jag detta, ett förhållande/relation går två vägar och har sedan dess alltid haft det i åtanke när jag kommer till vägskäl.


Relationer oavsett hur dom ser ut om dom är med vänner, familj eller i ett kärleksförhållande så krävs det arbete ifrån två håll.

Genom mina år på denna planet så har jag märkt att om man ger av sig själv så brukar man oftast få tillbaka. Tex ringer jag min vän, syster, barn eller förälder ofta så kommer förmodligen våran interaktion sedan när vi ses på en fika eller umgås inte kännas konstig eller tillgjord, utan familjär och bekväm, sedan finns det människor här i livet som jag väljer att kalla för livspartners, dessa är sånna som oavsett om ni inte hörts på 1 år så när ni pratar med varandra så är det som att ni sågs igår. Ni kanske kan känna igen er där, varför jag kallar dessa för livspartners är för att ni alltid är på samma livskurva/våglängd oavsett vart i livet ni befinner er.


Jag har flera, min äldsta livspartner har varit med mig iaf 18 år nu, kan vara längre.





Det finns även relationer som bara går en väg, där du känner att om du inte hör av dig till denna eller dessa personer så skulle ni knappt ha någon kontakt. Detta är extremt vanligt har jag insett och här så är det ofta tillfälliga kontakter i livet. Jag har insett i mitt liv att jag alltid är extremt tacksam för alla dom fina människorna som jag träffat och att vi fått vara en del av varandras historia.


Sedan kommer vi till den knepigaste av dom alla och det är FAMILJ.


Många uppfostras i att familjen hör ihop och är viktigt, det är väldigt sant men det som händer med detta är att man missar även om man är en familj så betyder inte alltid att familj och relationen går hand i hand. I uttrycket FAMILJ så finns det så stor tyngd och samhällstankar bakom ordet, tex om hur en familj ska se ut och vara. jag har upptäckt att oftast så kan man se hur en familj egentligen är när majoriteten av kärnfamiljen är vuxna, där ser vi direkt hur kontakten och samspelet är i familjen. Kommer det ett naturligt samspel i familjen för att man har valt att arbeta på relationen i familjen eller har man förlitat sig på att benämningen familj ska hålla ihop gruppen. Jag är kluven, jag har som växt upp i 2 familjer och känner spontant att jag alltid har fått kämpa lite hårdare på kontakten/relationen med min familj på min far sida då jag till största delen har växt upp med familjen på min mors sida. Men det arbetet har visat värde.


Tex talar i telefon med min biologiska far ca 1 gång varannan månad, samtalet varar mellan ca 3-15 min, vi båda har ni kommit överens om att vi ska även sms:a varandra oftare då vi inte talar så mycket i telefon, det har blivit bättre i vår relation på distans men det krävs arbete. Och våra samtal pga sms känns inte lika krystade längre. Men jag skulle inte säga att vi är bekväma att hälsa på varandra i längre stunder, alltså jag skulle inte kunna åka och sova hos honom i 4 dagar, då det inte skulle kännas naturligt pga våran dåligt kontakt vi haft och då vice versa, men vi arbetar på det.





MÅNGA verkar ha en tro om att relationer oavsett förhållandet till varandra oftast är lätta.

Tyvärr så är inte sanningen så, tex när det skaver sig i en relation där den ena parten (A) uttrycker missnöje så märker man snabbt vad relationen har för betydelse för den parten (B), Där brukar det oftast gå 3 vägar:


  • Person B, ber om ursäkt och förklarar att det måste skett något missförstånd, person B visar empati och förståelse och vill göra förändring för att relationen ska kunna fortgå.

  • Person B, blir upprörd och arg, menar på att person A skall skärpa sig eller sluta prata strunt/svammel, Person B har där ett för stort ego för att inse att denne kan också göra fel i en relation och kan därför inte ta in informationen Person A förmedlar.

  • Person B är likgiltig, för denna har inget intresse eller ser ett värde i att försöka få relationen att fungera.


I mitt liv så har jag såklart märkt vilka människor som jag kommer ha vid min sida och vilka som varit tillfälliga och alla är alltid lika välkomna, men jag har haft en enorm tur att ha så många runt mig som är så extremt fina människor och som är bestående, men jag har även kommit idag till ett stadie där för min personliga del så är det okej om man tappar relationer på vägen. Vanligaste situationen är pågrund av ett minskat intresse ifrån bägge sidorna.





Så en kort sammanfattning:


  • Man kan säga att alla du möter i ditt liv har du mer eller mindre någon form av relation till vissa är bekanta, vissa blir dina vänner, nära vänner och familj.

  • Olika relationer har olika förväntningar beroende på vad du har för bakgrund och fått för värdegrunder ifrån din uppfostran.

  • Det är okej att släppa relationer om arbetet in i relationen inte är likvärdigt ställt.


Hur tänker ni efter att ha läst detta? och hur tänker ni kring relationer?

0 comments